the ideal catariina

Fast sen igen. Jag hänger inte alls med i något efter min resa. Jag vet inte vad allt detta prat om huvudstäder i Svenskfilnand är, jag har inte hört The xx nya låt eller sett Satin Circus nya video. Jag vet inte vad som händer i riksdagen. Och vadå, var det så att Spring Breakers ursprungligen INTE skulle komma till Finland?

Det är ju sånthär jag borde veta. Så kanske det är helt okej att återvända till vardagen och Twittermani på måndag. Vi får se.

Ja, jag kan inte skriva post-semester, eftersom jag i princip har semester ännu några dagar. Men post-resa och kanske lite post-resedepression.

Det är spännande hur mycket man hinner tänka när man inte sitter med fingret fladdrande över iphonens skärm hela tiden. Avsaknaden av wifi i telefonen under min resa var kanske det bästa som kunde hända, även om det kändes surt i början. Det låter visserligen pretto och nästan lite högfärdigt, men visst blir man lite fördummad av att hela tiden sitta och refresha twitter, instagram, vine. Mer, mer, mer. Jag klarar inte av att vara utan intryck, säg något internet! Och säg helst något roligt, för tråkigt ska man då alls inte ha.

Det är kanske lite av ett FOMO-syndrom det också (Fear Of Missing Out, ni vet, som Karin brukar skriva om). Att hela tiden veta vad precis alla twittrar, instagrammar, vinear, facebookar.

Jag märkte att världen inte går under även om jag inte vet. Världen går inte heller under om jag inte läser alla tweets direkt, bums, på stört de dyker upp. Att de finns kvar. Att jag kan kolla mina favoritmänniskor i efterhand. Att jag inte missar något viktigt.

För lets face it, om det på riktigt sku hända något av så himla stort värde att jag faktiskt MÅSTE veta om det, ja då får jag förr eller senare veta det ändå

Under semestern läste jag också ut Monika F:s Den amerikanska flickan. Att jag inte läst den tidigare! Att jag missat något så förunderligt fantastiskt! Men kanske jag inte varit redo tidigare, eller kanske jag var extra mottaglig för allt just nu. Jag var tvungen att lägga ifrån mig boken i flera omgångar, livet och existensen och det egna skinnet blev för ångestladdat. Fy fan så bra.

I Magaluf kan man inte gå en meter utan att stöta på en brittisk turist. Och sitter man, som jag ikväll, vid poolen och läser är det väldigt svårt att koncentrera sig på sin Monika Fagerholm när man nästan hellre bara sitter och iakttar gänget på cirka 20 brittiska män som dricker öl, sjunger hejaklacksramsor och kastar varandra i vattnet. Jag kan inte låta bli att tycka det är fint på något sätt. Den manliga vänskapen. Man måste vara jättefull, fånig och den som skriker högst vinner. Kanske det är så att umgås i grupp, om man är man. Jag vet inte.

Det andra som är väldigt fascinerande här är bargatan. Överhuvudtaget barerna här. Det här måste vara neonskyltarnas och säsongsjobbarnas Mecka. Ingen lokalbefolkning någonstans, ingen kultur, inget. Det är verkligen bara en semesterort. Igår talade vi med ett gäng britter som är här över veckoslutet på svensexa. Det är sånt de gör. Sedan dansade vi på borden med dem. Baren hette Alex Indie Bar och det spelades till och med helt okej musik där, riktigt bra stundvis. Ja, om man gillar Oasis och The White Stripes.

Näe, man kunde verkligen skriva en hel bok om det här stället. Kanske flera volymer till och med.

EDIT!!!!

Nu ser jag ju att jag typ skrivit allt det här redan igår. Guldfiskens minne. Nåja. Så går det när man är på semester, man behöver inte tänka så himla mycket.

Mitt solsvedda ansikte vittnar om vinterns abstinens. Ge mig allt nu genast innan det är försent. Ungefär så känns det när jag i panik trånar efter sol och bränna.

De brittiska turisterna som finns här är fascinerande. Mycket annat är också väldigt fascinerande. Som bargatan. Och allt som säljs i souvenirshopparna. Vet inte om det är fint, fult, tragiskt eller fantastiskt. Just nu ställer jag in mig på att allt är fantastiskt.

Har tupplurat på stranden och sovit 11 timmar inatt. Börjar snart komma in i semestermode. Samtidigt den pockande känslan: snart är det över, snart är det slut, snart är jag hemma.

Nu ska jag försöka leva i min strandstund.

Peace.

Det finns wifi på stranden. Vattnet är turkost. Det är varmt. Jag är i himlen.

Sitter på ett flygplan. Om 30 minuter landar jag i Palma. Egentligen skulle jag ha varit framme redan igår men det blev lite logistiskt trubbel. Men nu är jag på väg.
Att resa är något jag egentligen är bra på. Eller min nonchalanta attityd gör sig bra på resor, jag planerar sällan något utan tar saker som de kommer. Ibland kan det ju visserligen backfire men oftast funkar det bra.
Piloten sa just att det är 18 grader när vi landar. Suits me.

Det är spännande att märka hur den där lusten att bara lägga sig ner och dö tunnas ut. Det går visserligen långsamt men ändå. Den här tiden förra året fanns det inte många dagar när livsgnistan var särskilt stor. Våren är på så sätt den värsta årstiden, man blir så satans deprimerad.

Kan man int bara få dö, var mitt favorituttryck i ungefär ett halvår. Nu försöker jag undvika det. I och för sig rotas uttryck så lätt in i en, men man gör sitt bästa.

Om två dagar börjar min första vintersemester. Jag ska göra det varje emo med självinsikt verkligen INTE skulle göra, ligga och pressa i den spanska solen i en vecka. Fan så jag älskar sol.

headin’ to vietnam in april – meet me on the beach!

Det är när man får sådana meddelanden i sin inbox man vill släppa allt, brista ut i ett vrål och springa mot valfri paradisstrand. Kanske helst en i Vietnam.

Men man gör ju inte det.

Bästa Urho,

Jag kom alldeles nyss hem från min träff med dig. Jag känner mig förvirrad, Urho. Jag känner att jag inte riktigt räcker till. Jag vet inte hur jag ska vara. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva allt som gick igenom mig, Urho, när jag såg dig.

Under den dryga timmen vi var där tillsammans åldrades jag flera decennier. Precis som du, Urho. Jag åldrades och åldern gjorde mig virrig, jag kände radikalismen och manin genom dig. Jag kände de olika dragen, de olika personligheterna och märkte att de alla tillsammans bildade precis samma sak. Dig. Och mig. Oss.

Jag tyckte du var urtjusig när vi träffades ikväll. Du var så inlevelsefull och vacker, även när du var som mest skör. Jag trodde på varje ord du sa. Endast under en kort stund vandrade mina tankar iväg. Men ta det inte personligt Urho, det var nog inte du, det var jag.

Du var rolig. Du var också allvarlig till den grad att skrattet överraskande snörptes av på mitten. Och ballongerna Urho, ballongerna och alla öppna brev du ville skriva. Visst har det väl känts så hos mig också. Att jag cyniskt hatat allt och alla, att jag velat ställa till med rabalder och springa genom barrikaderna. Men du gjorde det, jag lät bli.

Eller var det inte så du menade, Urho? Troligen var det väl inte det. Men det här är vad jag tog med mig. Det här är vad du gav mig. Och trots att jag åldrades flera decennier blev jag yngre än någonsin tidigare. Tack.

Din trogna vän,
Catariina

Foto från facebooksidan URHO. Bild: Frank A. Unger

Ida-Lina har ritat en alldeles fantastisk serie som beskriver oss väldigt väl. För ofta sitter vi där. Och objektifierar män. På ett sätt som inte alls är kosher. Basse tycker inte heller det är okej. Med all rätt, naturligtvis.