Kvinnosystemets mysterier

Har sådana humörsvängningar. Får mig att undra om en kan drabbas av pms och andra kvinnosystemssymptom vid en ålder av 34. Har inte lidit särdeles mycket av pms under de 20+ år (herregud över 20 år redan, tänker jag rätt?) jag månatligen blött i underlivet, så det känns mer än lovligt skumt med dessa känslotoppar och -dalar nu. För jo, jag kan, rent tidsmässigt, koppla dem till min mens.

Det är ändå synd att jag ofta kommer på det i efterhand. Efter att jag snäst och frustat åt min flickvän, beklagat mig och svurit till mina vänner, gråtit och snytit mig i kattens päls. När det sedan lugnat sig och jag kan tänka klart igen inser jag att jamen just så, jag ska ju snart ha mens. Eller jamen just så, det är ägglossningstider.

I Liv Strömquists bok Kunskapens frukt läste jag att en del kvinnor är som mest kreativa under sin pms. Därför har jag skapat ett dokument som heter “pms”. I det får jag bara skriva under hormondalar. Hittills handlar texten om en brud som lyssnar på grindcore om morgnarna. Texten är cirka fem meningar lång, för jag blir så arg varje gång jag skriver.

Ja ni, jag vet inte.

Just nu känns väl livet rätt okej. Här i Göteborg är det plus tie, solen skiner och jag har det chill på jobbet. På lördag kommer min flickvän hit och stannar i mer än en vecka. Har gjort en lång lista med saker vi ska hinna se, bland annat Halloween på Liseberg, botaniska trädgården, stadsmuseet och förstås pingvinerna i Slottsskogen.

Tycker ni jag ska köpa biljett till Bob Hund + Göteborgs symfoniorkester i slutet på november? (Patricia kommer du med? 28.11) Och tycker ni jag ska gå och kolla på min favoritdelfinduo Death Team på fredag, trots att jag måste gå ensam?

Leif

“Catti, kom hit så jag får krama dig.”

Så sa min nya kompis Leif när vi avslutade dagens skrivkurs på Stadsbiblioteket. Jag tänker inte berätta Leifs historia för er, det vore fusk. Men hans inre är ett skört blad, vilket han inte ger uttryck för när man först ser honom till ytan.

Så var det också med resten av deltagarna på kursen jag nyss gick. I sex timmar satt vi i ett rum och delade med oss av våra historier, anekdoter och vår barndom.

Det ska jag berätta för er, delar man sex timmar med ett brokigt gäng där de flesta är närmare 70 än 30, får man höra de mest fantastiska historier. Får ni chansen att gå skrivkurser med äldre personer, ta den genast. Det kan vara det finaste ni får vara med om.

Om en månad ska jag få träffa dessa människor igen, och jag kan knappt vänta. Jag vill ha mer. Jag vill veta hur det var i 50-talets Sverige, i 70-talets Iran och 40-talets Australien. Jag vill veta allt de har att berätta. Jag måste få veta allt.

Truly blessed, liksom.

Pingvinpolka

Vi bodde i kylrymmet, pingvinen och jag. Jag visste att pingviner inte ville ha det alltför varmt, dom var ju ändå från Sydpolen. Därför bodde vi i det svala kylrummet som man kunde gå in i.

Bland mjölkburkar, länkkorv och filburkar satt vi på huk, min pingvin och jag. Vi tyckte om varandra och släppte inte varann med handen. Eller blicken.

Mamma sa att jag inte kunde behålla min pingvin. Det fick mig att känna en så stor sorg att jag inte längre kände mig kunna existera.

Sen vaknade jag.

Det är en av de första drömmar jag minns mig ha haft, jag har varit fyra eller fem år. Men pingvinen har etsat sig fast i mitt minne, och sedan dess har jag alltid då och då drömt om de vaggande djuren.

I dag såg jag, för första gången, livs levande pingviner. Eventuellt föll en tår längs min kind.

  

Morgon, du nemesis

Ibland när jag pluggar i mina hörlurar på väg ut genom dörren på morgonen väljer jag att inte klicka igång Spotify. Trots att jag har listor med musik som passar mina morgnar, känns det ibland övermäktigt med den ständiga impulsen via öronen in i hjärnan.

De här morgnarna får mina Urbanears istället fungera som en stötdämpare, som ett moln mellan mig och omvärlden. Jag är en del av min omgivning men jag tar inte del av den. Jag är betraktaren som i smyg är något annat än den ger sig ut för att vara.

Att vara på ett främmande ställe har också fått mig att inse att jag har rutiner, har haft rutiner. Rutiner som jag nu desperat vill ha tillbaka. Jag vill vakna och koka mitt kaffevatten, mata katten och sedan hälla vatten genom filtret. Sätta mig vid mitt kantlösa men kantstötta bord med min Taikamugg, höra hur katten tuggar på slemmiga patébitar, öppna datorn och klicka fram tidningen. Jag vill ha tillbaka min hemliga morgonfröjd.

Morgonen, du är och förblir, tydligen, min nemesis.

De här listorna brukar jag normalt ha i öronen på vägen till jobbet. Den senare är nyss påbörjad, för den tidigare börjar vara sönderlyssnad. Har ni tips på låtar med samma stuk för den senare listan får ni gärna tipsa. Tack.

Göteborgspoesi

Jag har varit i Göteborg i en månad. Det är en tredjedel av tiden jag allt som allt ska vara i den här staden.

Hittills har jag varit hemma i Finland två (2) gånger, ute på bar en (1) gång, på biblioteket tusen (1000) gånger och på museum en (1) gång.

Det jag har kvar att göra är att åka hem till Finland en (1) gång, gå på teater minst tre (3) gånger, gå på minst en (1) spelning, gå på minst tre (3) filmvisningar på folkbio, göra en (1) day trip och skriva minst fem (5) bra (nåja) dikter.

Grejen är ju den att jag börjat gå en poesikurs. Jag upptäckte stadsbiblioteket för en tid sedan, och det var en alldeles fantastiskt upptäckt. Det ordnas kring en miljon evenemang dagligen och allt är gratis. Så varför inte gå en kurs i att skriva poesi?

Jag suger jättemycket på poesi, nödrim är jag däremot rätt bra på. Det är ett enormt steg utanför min bekvämlighetszon att gå den här kursen. Jag känner mig malplacerad, usel och ytlig. Samtidigt är det inspirerande att göra något alldeles nytt, att skriva på ett sätt jag aldrig gjort tidigare.

Jag förväntar mig egentligen inget av kursen, annat än ett avbrott i vardagen. För att vara ärlig så är här ju nog rätt ensamt. Tur en har kattn.