Trans

Som vit ciskvinna kan det kännas svårt, och lite farligt, att närma sig ämnet transsexualitet. Vad vet jag, egentligen?

Trans verkar komma närmare mitt liv hela tiden, på små subtila sätt. Igår kom nyaste tidningen Faktum ut, där det finns ett reportage som jag skrivit om transvården i Sverige, och självmedicinering inom transvården. Tyvärr kan jag inte länka er någonstans eftersom tidningen lever på fysiska ex som säljs av hemlösa, men om du befinner dig i Götaland eller Skåne kan du leta upp en försäljare och köpa dig ett ex.

I dag började jag äntligen lyssna på Lena Dunhams podcast Women of the hour, och i andra avsnittet, som har temat Body, pratas det bland annat om trans. Eller nej, transpersoner får prata. Och det är så det ska vara. Samtidigt som jag tycker det är bra att Lena D tar upp trans i sin podd blir jag lite ledsen att det bara är en liten del av avsnittet. Och under tiden transpersonerna får komma till tals spelas det känslostråkar i bakgrunden, medan när det pratas om vikt och hår är det en ledig konversation mellan Lena och hennes gäster.

Målet borde vara att cispersoner kan prata med transpersoner på samma sätt som vem som helst som diskuterar varandras hårstilar, eller whatever. Dålig jämförelse, men förstår ni vad jag menar? Samtidigt inser jag att kunskapen om trans är så tragiskt låg att samhället först måste utbildas. Hur gör vi det? Har ni smarta förslag? Jag känner mig bara så uppgiven på gemene mans syn på sexuella- och könsidentiteter. Blir så jäkla trött.

EDIT!
Efter att ha fortsatt lyssna på Lena D:s podd tar jag med glädje tillbaka nästan allt jag sa om den tidigare. I alla fall i tredje avsnittet inser jag att hon behandlar trans precis som jag tänker att vi borde göra. Som en naturlig del av identiteten. Tack och förlåt att jag drog förhastade slutsatser.

 

5 responses

  1. uh. I know.

    Tror vi måste börja utbildningen med att det är skillnad mellan könsidentitet och sexuell identitet, för det första.

    Diskussionen hamnar så ofta på stickspår. Folks behov av att hålla skillnad på folk och folk. Normen. Alltid normen.

    • Du har rätt, Puva. Samtidigt som jag inser att man måste börja från det mest grundläggande känns det så banalt. Det känns så banalt när det finns så stora problem bland t.ex. transunga, av vilka HÄLFTEN nån gång har tänkt på eller försökt begå självmord. Sen ska vi inte prata om de som lyckats. I Lena D:s podd sas det att att medellivslängden för trans i USA är 37 år. TRETTIOSJU. Jag svimmar av ångest.
      Normen, du ditt fanskap!
      Puss.

      • Ja vilket fanskap sen!

        Ibland kläcker jag ur mig banaliteter som att “livet är banalt” utan att sen riktigt veta vad jag menar, men det låter liksom meningsfullt och lite deep. Fast just den frasen kanske ändå stämmer ibland.

        Men det jag skulle säga var att det är så otroligt tragiskt det du tar upp, och återigen känner jag mig så obekväm i min privilegierade ställning som vit cis-kvinna (med anställning, familj och allt det där) fast kanske JUST DÄRFÖR måste vi ta upp sånt här. Fast med full medvetenhet om från vilken position vi tar upp det – och beredda att omvärdera allt vi säger, eftersom vi ändå bara tror att vi vet, utan att ha first hand info.

        För man får inte ge upp på världen. Nånstans måste man fortsätta kämpa för att ALLA ska ha rätt till ett balanserat liv med allt vad det innebär. Om det så ska bändas utav ståltråd, det här med vad mänskliga rättigheter är och att de är till för ALLA.

        • Ja, vi som priviligerade måste väl ta upp saker och bredda vägen/diskussionen/samhället för dem som inte får komma till tals. Sen måste vi bara se till att vara tysta/omvärdera/lyssna när vi inte har tolkningsföreträde.

          Vi får inte ge upp, då är ju allt förlorat. VI FÅR FORTSÄTTA KAMPEN, hur banalt det nu sen än låter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *