Bloggen,

Vi ses så sällan du och jag, men jag är glad att du finns. De där gångerna när det är som knepigast eller som roligast väntar du alltid där i skymundan, redo att stiga fram och erbjuda dina tjänster. Nu steg du igen fram med lite tvekande steg.

Bloggen, det händer så mycket. Det har hänt så mycket under hela året att jag inte riktigt hinner med. Jag gör mitt bästa för att göra avvägda beslut, att finnas till för allt och alla, att sköta om mig själv. Det har gått varierande, kan jag lägga till.

Samtidigt som hösten i Gbg var tung och drog fram mina innersta spöken, är jag glad över den. Hade jag inte varit där hade jag nog gått sönder på mitt jobb. Nu hade jag en möjlighet att ta det lugnt, att inte stressa fram något, att jobba med saker jag själv gillar. Jobbet var en sann blessing, för att använda Coelhos ord.

Nu ska jag avsluta ett projekt, jag skulle ha gjort det redan igår men kom inte mig för. Istället städade jag och tvättade kläder. Läste och klappade katten. Så jag sköt fram skrivandet till i dag. I dag har jag sett på tv och messat med mina vänner. Och min flickvän, min bästa, bästa, bästa flickvän som är på semester i Tanzania. Vår första jul blir på skilda håll. Men det gör inget, vi har haft så många hinder i vägen redan att vi klarar det hur fint som helst.

Att ta tag i sig själv känns alltid som det svåraste, att påbörja något halvklart. Att fixa saker. Men det ska nog gå, snart sätter jag igång. Konstigt att det jag älskar mest ibland kan sitta så hårt bakom så många stenar innan jag kommer framåt. Man kan inte vänta på inspirationen, man måste skriva ändå, brukar folk säga. Bah, säger jag.

Hoppas ni alla har det bra, hoppas alla får en fin jul, hoppas alla är glada.

Kram.