EN LITEN STUGA I STAN

Bloggen,

jag har varit hemma i Helsingfors en vecka nu. Livet känns en hel del bättre, till min stora glädje. Jag höll, bokstavligt talat, på att gå sönder den sista tiden i Göteborg. Min styvfars cancerdiagnos fick mig att tappa fattningen och gå in i nåt slags depressionskoma.

Nu är jag hemma hos Mira i stugan i Vallgård. Här är allt bra. Quentin ligger och breder ut sig här i den stora sängen. Jag halvligger bredvid med datorn i famnen. Jag har knappt träffat några vänner ännu, har mest velat hålla mig borta, ensam och isolerad. Men det får väl bli ändring på det snart också. På lördag har vi födesledags/jul/avskedsfest här i stugan, jag hoppas att paniken håller sig borta när jag plötsligt blir omgärdad av människor.

För ett år sen fick jag social fobi som när den var som värst, gjorde att jag inte ens kunde gå till butiken. Jag har känt lite samma symptom de senaste veckorna, men jag hoppas att det bara är en fas. Det är det säkert.

I dag ska jag hur som helst ta mig ut på stan för lunch. Det kommer att gå finfint.

4 responses

  1. Det ska nog gå bra, kram <3

    Känner så igen det där med att inte ens kunna gå till butiken när det är som värst…

  2. Ack igenkänningen i att inte kunna gå till affären. Hade sådana ihållande problem för flera år sedan och då gick jag alltid med min kompis, för av någon orsak så var det aldrig jobbigt så länge jag inte var ensam — har märkt att det är mycket samma sak i många situationer som gör mig ängslig, har jag någon där att typ bollplanka min existens mot, eller vad jag ska säga, så går det alltid bra. Borde ha en låtsaskompis, m.a.o., en räddare ifall plötsligt i nöd!

    • Helt samma erfarenhet! I ett skede kunde jag inte gå ens med kompis, men nu räcker det att ha nån att existera med så går det bra. Låtsaskompis! Ska genast börja odla min fantasi.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *