EN LITEN STUGA I STAN

Bloggen,

jag har varit hemma i Helsingfors en vecka nu. Livet känns en hel del bättre, till min stora glädje. Jag höll, bokstavligt talat, på att gå sönder den sista tiden i Göteborg. Min styvfars cancerdiagnos fick mig att tappa fattningen och gå in i nåt slags depressionskoma.

Nu är jag hemma hos Mira i stugan i Vallgård. Här är allt bra. Quentin ligger och breder ut sig här i den stora sängen. Jag halvligger bredvid med datorn i famnen. Jag har knappt träffat några vänner ännu, har mest velat hålla mig borta, ensam och isolerad. Men det får väl bli ändring på det snart också. På lördag har vi födesledags/jul/avskedsfest här i stugan, jag hoppas att paniken håller sig borta när jag plötsligt blir omgärdad av människor.

För ett år sen fick jag social fobi som när den var som värst, gjorde att jag inte ens kunde gå till butiken. Jag har känt lite samma symptom de senaste veckorna, men jag hoppas att det bara är en fas. Det är det säkert.

I dag ska jag hur som helst ta mig ut på stan för lunch. Det kommer att gå finfint.

4 responses

  1. Det ska nog gå bra, kram <3

    Känner sÃ¥ igen det där med att inte ens kunna gÃ¥ till butiken när det är som värst…

  2. Ack igenkänningen i att inte kunna gÃ¥ till affären. Hade sÃ¥dana ihÃ¥llande problem för flera Ã¥r sedan och dÃ¥ gick jag alltid med min kompis, för av nÃ¥gon orsak sÃ¥ var det aldrig jobbigt sÃ¥ länge jag inte var ensam — har märkt att det är mycket samma sak i mÃ¥nga situationer som gör mig ängslig, har jag nÃ¥gon där att typ bollplanka min existens mot, eller vad jag ska säga, sÃ¥ gÃ¥r det alltid bra. Borde ha en lÃ¥tsaskompis, m.a.o., en räddare ifall plötsligt i nöd!

    • Helt samma erfarenhet! I ett skede kunde jag inte gÃ¥ ens med kompis, men nu räcker det att ha nÃ¥n att existera med sÃ¥ gÃ¥r det bra. LÃ¥tsaskompis! Ska genast börja odla min fantasi.

Leave a Reply

Your email address will not be published.