Ett dokument i min Google drive heter ångest 4 lyfe. Det består av ett fyllt dokument och ett tomt, untiteled dokument.
Det är svårt att sätta ord på det, på det svarta i hjärnan. Samtidigt är det nog just nu det är mest nödvändigt att göra det. Att ventilera, att inte gräva ner sig under täcket.
Det har varit en tung höst. Att pinpointa exakt vad det beror på är svårt, men det har mycket att göra med avsaknad av vård,  med ensamhet, omställningar och den egna inställningen. Sedan kommer det förstås händelser som sänker mer än de lyfter. Nyheter hemifrån och orosmoment. Längtan som inte går att förbise.
Tillsammans bildar de här ett slags kaos som rusar runt i kroppen. Rusar från ett organ till ett annat, stannar ofta vid hjärtområdet och orsakar besvär.
Om nio dagar åker jag hem.
Om du inte läst min kolumn om psykvården och klasskillnaderna den orsakar kan du göra det här.
Bildkälla: Internet, obvioiusly.
Tänker på dej!
Puss och tack Puva!
Kände sÃ¥ mycket igen mig i kolumnen du skrev! Sökte mig till företagshälsovÃ¥rden för över ett Ã¥r sedan. Just nu ska jag själv (!!!!! fullständigt omöjligt) hitta en terapeut Ã¥t mig, ringa, boka tid, och sedan gÃ¥ tillbaka till psykiatern som ska göra utlÃ¥tandet. Sedan ska jag fÃ¥ beviljat kelas stöd och sedan kan jag börja. Jag lever pÃ¥ föräldrapenning och som det ser ut nu är jag arbetslös fr.o.m januari. Jag har lagt processen pÃ¥ is för jag har varken rÃ¥d eller ork att fullfölja (pressen över att hitta en terapeut ger mig Ã¥ngest, psykiatern som jobbet tidigare betalade för mÃ¥ste jag nu pröjsa själv – för att inte tala om terapeuten, trots kelastödet), men kommer troligtvis att mÃ¥sta börja om för det har snart gÃ¥tt för lÃ¥ng tid frÃ¥n att jag sökte hjälp.
Tankar och styrka till din mörka höst, från min mörka höst. <3
Kramar till dig också Julie! KÄMPA, det ÄR värt det i slutändan, trots att det kan kännas omöjligt. PS: Ska vi ses någon dag?
Ja, vi ska ses nån dag! Helst snart!