I några månader har det legat på lur någonstans i mitt undermedvetna. Det har smugit omkring och känt lite på medvetenhetsstadiet, men hållit sig i skymundan. I dag kom det fram, det slog till.

Jag vet inte om det är en bra sak eller om jag borde vara galet besviken pÃ¥ mig själv – ja att det tog sÃ¥ länge menar jag, innan jag insÃ¥g. InsÃ¥g att jag duger, och är bekväm.

Jag har alltid haft en irriterande vana, en smygvana. När jag går förbi en helfigursspegel ställer jag mig i profil och drar upp tröjan. Hemma (i Rödbergen) har jag en helfigurspegel bredvid toaletten, så varje gång jag gick på toa ställde jag mig först i profil och drog upp tröjan. Granskade det jag såg med rynkade ögonbryn. Tog in och bedömde.

Nyss när jag gick förbi spegeln i mitt tillfälliga hem råkade jag av gammal muskelvana göra det igen. Då insåg jag att jag faktiskt inte mansikt har ställt mig i profil framför en helfigursspegel på flera månader.

När jag nu ställde mig där och granskade insåg jag att allt jag såg var bra. Allt jag såg var fint och just så som det skulle. Då kan vi lägga till att inget radikalt har hänt min kropp på väldigt länge.

Jag märker också att jag undermedvetet gått och funderat på det här, tänkt på vad det kan vara som gör att jag plötsligt är BEKVÄM. Att jag använder de där inte-så-hippa jeansen för att de ju faktiskt är så sabla sköna. Att jag inte bryr mig om jag har en virvel på hjässan för jag sover hellre tio minuter längre än tvättar håret på morgonen.

Är det för att jag äntligen börjat inse det fantastiska i att finnas till? Eller är det för att jag har en partner som fÃ¥r mig att känna mig sÃ¥ jäkla bekväm, som inte ställer nÃ¥gra som helst utseendemässiga krav – varken medvetet eller undermedvetet – och i vems sällskap det bara känns sÃ¥ naturligt att vara? Är det för att jag ska fylla 35 och har släppt hoppet? Är det en blandning av dessa? Jag vet inte, men skönt, det vet jag att det är.