Våra hårfärger bleknade i samma takt. Det röda rann ur henne som det blå som blev kvar på min badrumsvägg. Blått skum sipprar ner för kakel som blivit rosa av att stått otvättat för länge. Blått blir grått och vardagen löper, löper som ett maraton i slow motion. Hela den grå hösten var ett enda långsamt lopp som skulle löpas trots att färgen flagnat. Tvätta inte håret så ofta sa hon och jag gick med mössa resten av året. Året som aldrig tog slut. Slutet som aldrig kom. Vart vill du frågade hon och jag kunde inte svara. Någonstans där inget schampo färgas blått och mössor är förbjudna, där inga maratonlopp behöver finnas och kaklen är lammullsvita. Men jag sa inget. Jag var tyst och fortsatte vänta.