Det jag tänker på just i dag är inte särdeles unikt eller speciellt för just mig. Jag tror det är ett ganska universellt fenomen, speciellt för finländare. Kanske speciellt finländare i min ålder. Jag vet inte, men jag tänker att jag upplever det varje höst hos mina bekanta.

Visst, höstdepressionen.

Hela förra veckan var en enda grå massa här i Göteborg. Det var dimmigt, allt var tusen nyanser av grått och regnet piskade vågrätt. Hela förra veckan var också min flickvän här. Hur de två sakerna korrelerade? Rätt dåligt. Det hela slutade med att vi var tvungna att skrika till varandra att vi måste sluta sura.

Igår när jag vaknade sken däremot solen. Och vilken skillnad, bara att öppna ögonen kändes lättare, det var som att kroppen anade solen utan att synnerven ännu fått tag på vad som försiggick. Och vilken bra dag det var i går, bara för att det inte var grått och regnigt.

Och trots att det är halvsoligt i dag fruktar jag redan nästa gråa dag. Nästa gråa dag när jag inte ens har någon här att sura på. När jag sitter ensam i mitt kala, kalla rum och äter spagetti med ketchup.

Redan för mÃ¥nga år sedan sa jag att det här är min sista vinter i Finland. Sedan dess har jag levt minst fem vintrar i Finland. Nu är jag litet längre söderut, och lite längre västerut – men det spelar ingen roll. Det mÃ¥ste finnas nÃ¥got bättre.

Jag står inte ut.