Vi bodde i kylrymmet, pingvinen och jag. Jag visste att pingviner inte ville ha det alltför varmt, dom var ju ändå från Sydpolen. Därför bodde vi i det svala kylrummet som man kunde gå in i.

Bland mjölkburkar, länkkorv och filburkar satt vi på huk, min pingvin och jag. Vi tyckte om varandra och släppte inte varann med handen. Eller blicken.

Mamma sa att jag inte kunde behålla min pingvin. Det fick mig att känna en så stor sorg att jag inte längre kände mig kunna existera.

Sen vaknade jag.

Det är en av de första drömmar jag minns mig ha haft, jag har varit fyra eller fem år. Men pingvinen har etsat sig fast i mitt minne, och sedan dess har jag alltid då och då drömt om de vaggande djuren.

I dag såg jag, för första gången, livs levande pingviner. Eventuellt föll en tår längs min kind.