Vi bodde i kylrymmet, pingvinen och jag. Jag visste att pingviner inte ville ha det alltför varmt, dom var ju ändå från Sydpolen. Därför bodde vi i det svala kylrummet som man kunde gå in i.
Bland mjölkburkar, länkkorv och filburkar satt vi på huk, min pingvin och jag. Vi tyckte om varandra och släppte inte varann med handen. Eller blicken.
Mamma sa att jag inte kunde behålla min pingvin. Det fick mig att känna en så stor sorg att jag inte längre kände mig kunna existera.
Sen vaknade jag.
Det är en av de första drömmar jag minns mig ha haft, jag har varit fyra eller fem år. Men pingvinen har etsat sig fast i mitt minne, och sedan dess har jag alltid då och då drömt om de vaggande djuren.
I dag såg jag, för första gången, livs levande pingviner. Eventuellt föll en tår längs min kind.
Pingviner är SÅ fina! Fin text också, I like your style!
Pingviner <3
Vilken härlig dröm, förrän det sorgliga dÃ¥. De är sÃ¥ magiska ibland och ändÃ¥ sÃ¥ vardagliga, just det där att bo bland länkkorv och filbunkar. Fint! MÃ¥ste förstÃ¥s bifoga den här lilla pingvinfilmen ifall du inte sett den — http://www.wimp.com/montypenguin/
Du inser att filmen fick mig att gråta okontrollerat? Och att jag sitter på biblioteket? TUSEN HJÄRTA
Ahhh aww oj nej, jag borde ha varnat, den får alltid mig att gråta också. Kram!