Jag drömmer ibland om att bo i ett kollektiv. Eller att ha en kämppis.

Det jag älskar mest på söndagar är att umgås utan att umgås. Att befinna sig i samma utrymme som någon annan men syssla med sin egen grej. Det finns inget mer tröstande för en söndagstrött själ än att höra att någon någonstans i närheten bara finns och existerar och är.

Då känner man att man trots allt inte är ensam i världen.

Dessa har jag existerat med i dag. Filip ser på fotboll, Ida läser och jag googlar stora lägenheter och hus i Helsingfors.