Dagen blev om möjligt ännu sämre när bolaget jag jobbar på meddelar att samarbetsförhandlingarna börjar bästa måndag. Från Svenska Yle berörs 170 av vilka 15 ska bort, bort, bort. Och det här är alltså de fast anställda.
Ingen sitter säker, ingen sitter fast.

Jag oroar mig inte särskilt mycket för egen del, jag brukar alltid landa pÃ¥ fötterna – pÃ¥ ett eller annat sätt. Man fÃ¥r och man blir utan. Ibland mÃ¥ste man ge upp saker. Inte för att jag vet nÃ¥got om nÃ¥got ännu. Det jag oroar mig för är stämningen. Alla gÃ¥r runt och är nervösa, luften dallrar av osagda farhÃ¥gor, folk hÃ¥ller humöret uppe men där ligger hela tiden nÃ¥got i bakhÃ¥ll.

Det går stötar genom mitt huvud med jämna mellanrum. Jag trodde att det bara inträffade när jag glömt att ta mina antidepressiva i flera på varandra  följande dagar men nu märker jag att stötarna kommer när jag är orolig. Idag rycker det och blixtrar i mitt huvud, stötarna fräser iväg genom skalpen.

Och katten bara jamar. Den låter alldeles fantastiskt löjlig. Ska en katt jama på det där viset? Som om den bar hela universum på sina axlar och blivit en betald gråterska. Samtidigt springer den runt och river och klöser som den gladaste typen i världen. Är den schizofren eller förstår jag mig bara inte på katter?