Ångest och nostalgi går hand i hand för mig.
Sedan slutet av förra året har dessa ting varit ständiga följeslagare i mitt liv, de kommer och går. Speciellt ångesten.
Ibland sätter den riktigt sina klor i mig och stannar som en stor svart klump på magbottnen. Rent fysiskt.
Jag har inte kommit på något mönster i vad som utlöser denna ångest (förutom bakis, det är alltid en given utlösare), det kan vara lite vad som helst.
Idag kom en helt ny faktor in, nämligen Kaffekvarnen på Radio Vega.
Det är något nästan vackert i hur gamla rispiga låtar från 30-talet orsakar nostalgi och ångest. Det är nästan så att jag just nu njuter av känslan.