Jag var i Österbotten nyligen och hälsade där också på min bror med familj. De hade fått kattvalpar för några månader sedan och var, nu när ungarna var tillräckligt stora, i full färd med att hitta nya hem till dem. Hittills hade det gått utmärkt, kattungarna fick fina nya hem och loving parents.

Utom en.

En av kattungarna var inte som dom andra. Mycket mindre än vad han borde vara, utan morrhår och med en ruggig päls blev han lämnad kvar. En trolig syrebrist vid födseln hade gjort att detta lilla liv betedde sig lite annorlunda än de andra barnen. Dessutom hade han ett snett öra.

Ni inser säkert kontentan i allt det här. När jag såg det lilla djuret (som gick under arbetsnamnet Yoda) kunde jag knappt hålla lipen tillbaka. Nåt ljuvligare hade jag inte sett. Och mitt hjärta snörptes ihop vid tanken på att ingen ville ha det lilla livet. Naturligtvis följde katten med mig hem. Det fanns helt enkelt inget annat val.

Så nu är han här, den lilla Quentin. Och här ska han stanna. Han har det sötaste lilla pipljud när han försöker jama och spinner som en maskin. Det här kommer att bli så bra. Imorse vaknade jag av att han slickade mitt öga. Vännen.