Ni inser säkert att Petalax är den bästa lilla byn som finns? Älskar den över allt, trots att jag kan tala lite illa om den ibland (men Gud nåde dig om DU pratar illa om den).
Det jag ändå har förträngt är mörkret. Det gastkramande kompletta mörkret som finns där. Ingenstans blir det lika mörkt som i Petalax.
När jag skulle köra hem från min vän ikväll fick jag famla i blindo innan jag hittade bil, dörr, lås och ratt. Det var så MÖRKT! När en bor mitt i stan upplever en aldrig det mer. Och när mörkret väl sluter in en igen blir en rädd ända in i märgen. Hu.
(Tänk att jag bodde ensam i en stuga i mörkret en hel vinter. Hur tänkte jag?)
Träffade för övrigt sjukt bra typer ikväll.
JAG VET! Känner mig som en otacksam familjemedlem för att jag går runt här och har mage att känna mig genomtrött och uttråkad nu då jag är hemma, men alltså detta mörker tar döden på mig. Klart det är mörkt i London också men ALDRIG så här. Inte ens närapå. Aldrig har jag velat ha snö så mycket. Gar fan sånder.
YYYYYYYL! Nå snart får vi återvända till våra storstäder igen. Hehe.