DÖDEN DÖDEN DÖDEN

“Döden döden döden”, lär Astrid Lindgren ha inlett alla samtal med sina systrar. Avklara döden först så kan du tala om annat sen. Och det summerar ungefär min dag. Död på morgonen och Ronja Rövardotter på tv på kvällen. (GUUU så jag älskar Ronja. “I elva somrar har jag levat men den tolfte kommer bli min död.” DIN SATANS APEDONK!)

Har tänkt lite på det här med begravningar. Att min minnesstund kunde vara på till exempel Base. Alla skulle dricka jallu, skratta och dansa hela kvällen. Man kunde få gråta litegrann, men sen måste man vara lite glad ändå. Ha magtröja och lyssna på Spice Girls.

Sen igen är väl begravningar inte till för den döda utan för dem som blir kvar. När jag är död bryr jag ju mig faktiskt inte det minsta vad ni gör mer.

 

2 responses

  1. Min begravning ska vara som min farfars: en fest för att ära mitt liv. Farfars begravning var typiskt dansk (vad jag vet, det är den enda danska begravningen jag varit på hittils) med gravöl och hela baletten. Först alltså helt typisk begravningsceremoni i kyrkan, sedan samlades alla sörjande i en lokal tillhörande en klubb för kringresande hantverkare som min farfar var medlem i. Där bjöds det på öl och gott humör. Under gravölen gräts det inte mer, den stunden var till för att fira vilket fantastiskt liv farfar levt.

    Värre var syrrans. Efter ceremonin samlades alla i församlingssalen för att hulka över en kopp kaffe medan prästen sjöng viidestoista yö. Allt var färglöst och deprimerande. Men så är det kanske lite skillnad mellan en gammal gubbes och en ung flickas begravning sådär annars också…

    Nåja. Jag vill i alla fall att folk ska fira. Sörja hinner man göra sen resten av livet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *