RÖVHÅLSÅRET

Nu när det dyker upp årslistor lite överallt på internet kände jag mig ändå tvungen att scrolla tillbaka i bloggen. Kolla upp hur det egentligen låg till. Var livet ett så fantastisk rövhåligt som jag kommer ihåg det.

Nå var det?

Tja.

Januari och februari var tydligen inget. Det var ett vakuum av ingentinghet. Av tomt och kallt och tyngdlöst.

Mars var däremot laddat. Strofer som “jag sa redan förra vintern att det skulle bli den sista” slår mig kristallklart och jag känner den där sväljande gyttjan runt mig igen. Insikter, allvar, rövhål och lite hopp. Vad ÄR det med mars? Varför är den en sån asshole till månad?

På vårvintern tror jag jag nådde nåt slags low point. Ni vet när man har tyckt så himla synd om sig i så lång tid att man till slut inser att det är patetiskt och att det inte finns en enda själ där ute som seriöst tycker att man är inne på nåt bra. Det är en ganska fasansfull upptäckt. Fast den går också att leva med. Sen kan man också långsamt försöka kravla sig uppåt. Fast det är sjukt tråkigt.

Att jag under sommaren gått in i en ytligt mode som fortsatt långt in på hösten kan jag inte förklara. Antingen har jag bara gillat livet eller så ljuger jag riktigt fasligt mycket för både mig själv och er.

Men ytligheten håller i sig. Känslan att inte riktigt vilja ta fasta på något, att hålla avstånd och bara vara. Inte förklara eller analysera, flyta runt.

Så för att summera året då, ska vi säga sisådär en fyra med extra krydda av ångest?

2 responses

  1. Jag tycker det låter som en alldeles bra sak att ta paus från att analysera och förklara. Fast senast jag gjorde det vaknade jag upp tre år senare som en fastighetsmäklare så att eh.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *