Jag lyssnade på nyaste Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått och fastnade på en grej. (Ni lyssnar väl också på podden? Den är inte bara underhållande utan också väldigt informativ. Man har lust att börja lära sig viktiga saker igen.)
Pepsis föreläsare hade under en fest sagt att man “inte ska skaffa barn, gifta sig eller dejta innan 32 – bara fokusera pÃ¥ karriären”. Osäker pÃ¥ om man nu ska ta det helt bokstavligt, en kanske inte behöver vara oskuld till 32, men jag tycker det är en intressant och ganska välmotiverad point, i all sin enkelhet.
Jag är 32. Jag har inte skaffat barn. Jag har bara nästan gift mig men jag skulle ju nog ljuga om jag säger att jag inte dejtat. Men jag har inte haft familj, jag har inte haft något som varit viktigare än jag själv hittills. Det har kind of handlat om mig och min framtid. Jag har studerat i flera olika omgångar, flera olika saker, och det var inte före jag var närmare 30 jag visste vad jag vill göra. Om jag nu vet det ännu heller? I alla fall är jag närmare min idé om mig själv än någonsin tidigare och jag vill tro att det beror på att jag gett mig själv tid att moka och att fundera på vad jag älskar och vad jag hatar genom att helt enkelt prova på många saker, köra uteslutningsmetoden.
De flesta insikter jag fÃ¥tt om mig själv har varit under singelperioder. Med det vill jag inte säga att förhÃ¥llanden är av ondo, jag vill bara säga att singelhet kan vara väldigt bra. Det är dÃ¥ man jobbar med sig själv allra mest, pÃ¥ sina egna villkor. Man formar sig inte enligt nÃ¥gon annan (jaja, säg vad du vill, du ändras ALLTID pÃ¥ ett eller annat sätt i ett förhÃ¥llande (även i vänskapsförhÃ¥llanden) – och det behöver inte vara dÃ¥ligt, men det händer ALLTID), man tänker inte pÃ¥ nÃ¥gon annans behov. Man är ens viktigaste person, pÃ¥ sätt och vis.
Eftersom jobb och karriär är en väldigt stor del i de flestas liv fattar jag tanken om att vara singel till 32 och bara fokusera på studier och karriär. Då kommer man troligen snabbare åt vad man egentligen vill göra.
Å andra sidan. Alla förhållanden man har och haft formar ju en, och har format en till den punkt man är idag. Vilket också bevisar att inget är onödigt och man står på den punkt i sin karriär och i sitt liv dit man kommit pga alla tidigare händelser och människor. Så i princip stjälper jag nu hela mitt tidigare argument. Men jag vill bara säga att jag förstår hur denna föreläsare tänker och att det kan säkert fungera alldeles utmärkt för en del. Gift dig inte före 32!! Nånej nånej. Gör vad du själv vill.
Lyssna på podden!
Precis samma gäller mig (fast mina singelperioder har varit olyckligt korta). Det är först kring 30 som det börjat klarna för mig vad jag vill göra -på riktigt. En så himla skön insikt. Jag har alltid tänkt att jag är en late bloomer, så det är roligt att höra att jag inte är ensam i min tröghet.
Jag tycker iofs att det är bra. Att det tar ett tag att komma till vad man gör, i alla fall om man testat på en massa grejer på vägen dit. Då kan man med allra största säkerhet säga att NÄ, jag vill verkligen inte jobba med det ena eller det andra, jag har faktiskt provat på.
Åh! Älskar det här inlägget! Men ensak jag funderar över. Vadå nästan gift? Har du varit nästan gift?
Jee bra!
Ja, jag sku gifta mig för dryga tvÃ¥ Ã¥r sen, vi hade plats bokat och allt men sen ställde vi in. Och gjorde slut. Och sÃ¥här retrospektivt var det det bästa vi kunnat göra. Han är en bra man, men vi var inte bra för varann – för att säga det diplomatiskt.