Jag är med i en klubb. En högstadieklubb. Har jag berättat om den? Vi startade den som motreaktion till att vi inte fick vara med i klubben som pojkarna i vårt gäng hade bildat. Vi har stadgar, uppgifter, klubbnamn (vi är olika djur) och två klubbsånger. I högstadiet och gymnasiet hängde vi ihop som tröja och rumpa (jag vet, det uttrycket blir knasigt på svenska, men lite kul), nu ses vi alltför sällan.

I augusti, en helt vanlig kväll på vårt stammishak Bar Base, fick Jessica och jag den fantastiska idén att vi helt enkelt skapar ett event och bjuder in alla. För ni vet hur det är, om man börjar fråga runt när och hur det skulle passa att ses för sju brudar, varav de flesta har familj, blir det aldrig till något. Men om någon bara bestämmer ett datum så funkar det, alldeles tydligt, riktigt bra.

Så förra veckoslutet var de alla, med undantag för den ena klubbmedlemmen som bor i Blackpool, i Helsingfors. Och det var alldeles, ALLDELES fantastiskt. Bästa veckoslutet på länge. Man behöver dom där ibland, de som känner en utan och innan och vet vem man var redan för 20 år sen.