Jocke Berg mÃ¥ vara en viktig man i mitt liv, men den som hÃ¥ller en stadig andraplats är tveklöst Kjell Westö. För ett par Ã¥r sedan pÃ¥ Bokmässan stod jag längst fram i signeringskön med mitt exemplar av GÃ¥ inte ensam ut i natten och väntade. Väntade pÃ¥ att han skulle komma och sätta sig där och plita ner sitt namn i min bok. Hade handsvett och var nervös. Vad skulle jag säga? NÃ¥, när han kom och satte sig ner, log och frÃ¥gade vem han skulle dedikera boken till stammade jag fram “C-catariina med c och tvÃ¥ i:n”. “Ja det var ett speciellt sätt att stava namnet pÃ¥!” “Eh.. Jo.. Jag vet..” “SÃ¥där!” “Jo alltsÃ¥.. Eh.. Ja tack och hej!”

Det är spännande hur korkad man mitt i allt blir när man står framför någon man beundrar så innerligt. Det är på gränsen till pinsamt.

Ikväll ordnades det ett samtal med Kjell Westö i Europasalen, om hans nya bok förstÃ¥s. Naturligtvis var jag där. Efter samtalet stod jag i signeringskön med mitt exemplar av Hägring 38 och väntade. Hade handsvett och var nervös. Vad skulle jag säga? “Hej! Jo alltsÃ¥ Catariina med c och tvÃ¥ i:n.” “Det var ett spännade sätt att stava namnet pÃ¥!” “Fniss och tihi. Det sa du senast du signerade en bok Ã¥t mig ocksÃ¥!” “JassÃ¥! När var det?” “Öööh… PÃ¥ bokmässan för ett par Ã¥r sen… Ja tack nu. Tack tack! Hej..”

SÄG NÅT VETTIGT MÄNSKA! Nåja. Åtminstone hade jag klätt upp mig i äkta kulturtantsanda till evenemanget. Och det är väl ändå så att utseendet är viktigast.