Vet ni jag har tänkt lite. Och kommit till en mycket viktig konklusion. Det finns nämligen endast en sak som var alldeles fantastisk med att jag blev dödligt sjuk då för knappa fyra veckor sedan. Vad då, undrar ni spänt, det kan väl inte vara nåt bra alls med att skakgråta och vara på dödens brant? Jo sini, det finns EN sak. Nämligen känslan nästa gång du blir sjuk.
Vanligtvis skulle jag i det tillstånd jag är just nu gnälla om att jag vill dö och inte orka lyfta ett finger för att tillreda mat eller byta film. Men efter dödssjukan i början av augusti känns det här som småpotatis. Visst, jag är sjuk. Nej, jag får inte gå ut och motionera eller annars heller leva vildhetsliv, men jag har kanske lite perspektiv på det hela. Så tack sjukdomen, jag känner mig direkt mycket friskare när jag tänker på dig och alla tårar jag fällde hos olika läkare och labbsköterskor!
(Fast ge mig några månader. Nästa gång jag har en kroppstemp på 37,3 kommer jag troligen att vilja DÖÖÖÖÖÖÖ. Man glömmer så lätt. Ni vet, glömmer hur det är att föda barn, ha krabbis och vara riktigt, riktigt sjuk.)