De där morgnarna när livet känns lite extra ångestladdat och den existentiella krisen knackar en i pannan. När man då går genom en park, solglasögonen stadigt framför ögonen, och passerar ett gäng efterfestare som glatt sitter i en perfekt cirkel på gräset. Det är då, det är då man inser hur jävla vackert allt ändå är. Hur lycklig man egentligen är. Hur fint allting trots allt är.

Sen känner man lycka en liten stund. Tills man tittar på klockan och inser att man alldeles just försenar sig från jobbet och med svetten rinnande längs näsbenet skyndar genom kärleksstaden.