Aja. Det blev ingen generationsroman igår (skrev en halv knarkscen, den blev lysande. Sen blev jag uttråkad). Det fanns bättre saker att göra. Till exempel se på film och analysera saker i huvudet.

Även den lutherska ångesten är ständigt närvarande. Jag är ju inte döende, borde jag då inte jobba? Men som Karin så klokt sa, det hjälper att bara ta en titt på knät och sen konstatera att ja just ja, mitt knä är av.

Nu sitter jag på Haartmans sjukhus och ska bli kollad. Läkaren är 23 min sen hittills. Men jag har ju inte bråttom nånstans. Så att.