Jag när en liten liten glödande gnista i mitt bröst. En hoppfull liten tanke. En idé som kunde rädda mig från min misär. Detta lilla korn av glödande hopp gör att jag ser mycket framemot fredagen. Jag hoppas nämligen att jag blivit felbehandlad. Den gnista jag sätter min hela tankekraft i är att TÄNK OM läkaren sett fel på min röntgenbild, TÄNK OM jag inte alls har en fraktur i knät, TÄNK OM det ändå bara är ett mitet skrapsår.

Naiv much? Det visar sig på fredagens kontroll.

(Denna konvalescentblogg måste sluta. Men tyvärr har jag inget annat att skriva om än min benfraktur och hur fantastiska alla människor är. Mitt liv kretsar kring mitt knä och min långsamhet för tillfället. Sorry.)