För fyra veckor sedan skrev jag en lista. En lista med tio  punkter, tio saker som betyder olika mycket. Tio saker att göra, ta fasta på, följa. En majlista.

Listan har ibland funnits i mina tankar, vad var det jag skrev, vad skulle jag göra, vad skulle jag låta bli. Rent konkret och slaviskt har jag inte tänkt på den. Alls. (Slaviskt ska man nog inte tänka på hemskt mycket, snäll, man ska vara snäll mot sig själv.)

När jag läste igenom mina tio punkter, efter att det gått fyra veckor sen jag skrivit dem, känns det ganska självklart. Hälften känns självklart. Hälften löses upp någonstans på vägen när jag försöker läsa det. Men det finns en punkt, en viktig punkt som jag hållit mig till dessa fyra veckor, och som jag kommer hålla mig till ett tag till också, om jag själv får bestämma. Det är en punkt jag idag aldrig skulle ha med på en lista, den kommer inte finnas med på min junilista, den kommer inte finnas i mina tankar. Det är en fascinerande punkt, fascinerande att den kändes aktuell att skriva ner, svart på vitt, för fyra veckor sedan.

Punkt tio på majlistan: Dö inte.

*RIDÃ…*