Det är fredag kväll. Klockan ska snart bli 23. Skor putsas, ciderburkar öppnas, ölstop fylls på. Sommarvärmen gör sitt till den förunderliga feststämningen som återskapas en gång i veckan, alltid på denna specifika veckodag. Alltid på fredag. Det ligger en förväntan i luften hela dagen, en åtrå efter att glömma allt, göra sig fri och kasta sig ut i världen. Fredagen är den allra, allra bästa dagen i veckan.

Vad jag borde göra för tillfället: stå med penseln i vacker hand och dra små darrande streck på mina ögonlock, fylla i de gamla linjerna, bättra på det som dagen låtit vittra sönder. Kanske lyssna på något som inte får mig att gråta, kanske dricka en öl.

Vad jag i verkligheten gör för tillfället: har vaknat efter en 30-minuters tupplur invirad i mitt täcke. Somnade till en förfärlig netflix-film och fick obehag genast när jag vaknade. Stängde av filmen. Kvällens glass åt jag upp redan innan somnandet. Det torde ju inte stå i någonsomhelst lag att jag inte får gå och lägga mig innan 23 en fredagkväll, och eftersom det inte  är mot lagen tänker jag göra det. Och vore det ett brott kunde ni kanske kalla mig anarkist. För det verkar onekligen så att all denna jäkla motion och all denna zen-het som finns i min kropp, tvingar mig till tidiga nätter och sömn så ofta som möjligt. Ja jag förstår då inte jag. Men orkar inte fundera heller, måste sova.