Ja, jag kan inte skriva post-semester, eftersom jag i princip har semester ännu några dagar. Men post-resa och kanske lite post-resedepression.
Det är spännande hur mycket man hinner tänka när man inte sitter med fingret fladdrande över iphonens skärm hela tiden. Avsaknaden av wifi i telefonen under min resa var kanske det bästa som kunde hända, även om det kändes surt i början. Det låter visserligen pretto och nästan lite högfärdigt, men visst blir man lite fördummad av att hela tiden sitta och refresha twitter, instagram, vine. Mer, mer, mer. Jag klarar inte av att vara utan intryck, säg något internet! Och säg helst något roligt, för tråkigt ska man då alls inte ha.
Det är kanske lite av ett FOMO-syndrom det också (Fear Of Missing Out, ni vet, som Karin brukar skriva om). Att hela tiden veta vad precis alla twittrar, instagrammar, vinear, facebookar.
Jag märkte att världen inte går under även om jag inte vet. Världen går inte heller under om jag inte läser alla tweets direkt, bums, på stört de dyker upp. Att de finns kvar. Att jag kan kolla mina favoritmänniskor i efterhand. Att jag inte missar något viktigt.
För lets face it, om det på riktigt sku hända något av så himla stort värde att jag faktiskt MÅSTE veta om det, ja då får jag förr eller senare veta det ändå
Under semestern läste jag också ut Monika F:s Den amerikanska flickan. Att jag inte läst den tidigare! Att jag missat något så förunderligt fantastiskt! Men kanske jag inte varit redo tidigare, eller kanske jag var extra mottaglig för allt just nu. Jag var tvungen att lägga ifrån mig boken i flera omgångar, livet och existensen och det egna skinnet blev för ångestladdat. Fy fan så bra.