I Magaluf kan man inte gå en meter utan att stöta på en brittisk turist. Och sitter man, som jag ikväll, vid poolen och läser är det väldigt svårt att koncentrera sig på sin Monika Fagerholm när man nästan hellre bara sitter och iakttar gänget på cirka 20 brittiska män som dricker öl, sjunger hejaklacksramsor och kastar varandra i vattnet. Jag kan inte låta bli att tycka det är fint på något sätt. Den manliga vänskapen. Man måste vara jättefull, fånig och den som skriker högst vinner. Kanske det är så att umgås i grupp, om man är man. Jag vet inte.

Det andra som är väldigt fascinerande här är bargatan. Överhuvudtaget barerna här. Det här måste vara neonskyltarnas och säsongsjobbarnas Mecka. Ingen lokalbefolkning någonstans, ingen kultur, inget. Det är verkligen bara en semesterort. Igår talade vi med ett gäng britter som är här över veckoslutet på svensexa. Det är sånt de gör. Sedan dansade vi på borden med dem. Baren hette Alex Indie Bar och det spelades till och med helt okej musik där, riktigt bra stundvis. Ja, om man gillar Oasis och The White Stripes.

Näe, man kunde verkligen skriva en hel bok om det här stället. Kanske flera volymer till och med.

EDIT!!!!

Nu ser jag ju att jag typ skrivit allt det här redan igår. Guldfiskens minne. Nåja. Så går det när man är på semester, man behöver inte tänka så himla mycket.