Det är spännande att märka hur den där lusten att bara lägga sig ner och dö tunnas ut. Det går visserligen långsamt men ändå. Den här tiden förra året fanns det inte många dagar när livsgnistan var särskilt stor. Våren är på så sätt den värsta årstiden, man blir så satans deprimerad.

Kan man int bara få dö, var mitt favorituttryck i ungefär ett halvår. Nu försöker jag undvika det. I och för sig rotas uttryck så lätt in i en, men man gör sitt bästa.

Om två dagar börjar min första vintersemester. Jag ska göra det varje emo med självinsikt verkligen INTE skulle göra, ligga och pressa i den spanska solen i en vecka. Fan så jag älskar sol.