ÖPPET BREV TILL URHO

Bästa Urho,

Jag kom alldeles nyss hem från min träff med dig. Jag känner mig förvirrad, Urho. Jag känner att jag inte riktigt räcker till. Jag vet inte hur jag ska vara. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva allt som gick igenom mig, Urho, när jag såg dig.

Under den dryga timmen vi var där tillsammans åldrades jag flera decennier. Precis som du, Urho. Jag åldrades och åldern gjorde mig virrig, jag kände radikalismen och manin genom dig. Jag kände de olika dragen, de olika personligheterna och märkte att de alla tillsammans bildade precis samma sak. Dig. Och mig. Oss.

Jag tyckte du var urtjusig när vi träffades ikväll. Du var så inlevelsefull och vacker, även när du var som mest skör. Jag trodde på varje ord du sa. Endast under en kort stund vandrade mina tankar iväg. Men ta det inte personligt Urho, det var nog inte du, det var jag.

Du var rolig. Du var också allvarlig till den grad att skrattet överraskande snörptes av på mitten. Och ballongerna Urho, ballongerna och alla öppna brev du ville skriva. Visst har det väl känts så hos mig också. Att jag cyniskt hatat allt och alla, att jag velat ställa till med rabalder och springa genom barrikaderna. Men du gjorde det, jag lät bli.

Eller var det inte så du menade, Urho? Troligen var det väl inte det. Men det här är vad jag tog med mig. Det här är vad du gav mig. Och trots att jag åldrades flera decennier blev jag yngre än någonsin tidigare. Tack.

Din trogna vän,
Catariina

Foto från facebooksidan URHO. Bild: Frank A. Unger

2 responses

  1. Ååh! Din bloggpaus är slut! Tog en stund innan jag märkte det… Men nu blev jag glad! Tycker om att läsa det du skriver. Kramin!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *