INSIKTENS SORG

Om man bara är helt stilla och väntar händer det troligen till slut något. Om man har tur. Kanske man får en insikt eller så. Jag har fått insikter på löpande band de senaste månaderna och det gör mig så hemskt sorgsen. Samtidigt känner jag mig alltmer tillfreds i mig själv.

Det är som Ida-Lina brukar påminna mig om, en del är bara för dumma för att ha ångest. För jag känner att sorgsenheten och ångesten går hand i hand. Det är kanske det jag mer känner, sorg än ångest. Tidigare har ångesten varit den bärande kraften i min misär, men nu har den förgyllts till sorg.

Jag känner inte att det är en dålig sak att vara sorgsen, tvärtom. Jag tror det är bra för både själ och tanke. Om man inte vet något kan man inte heller känna sorg. Vad skulle det i så fall vara över?

Men denna vintern, det är den som håller på att ta kål på mig inifrån. Jag drar mig till minnes att jag för ett år sedan sa att det här är sista vintern, sen räcker det, jag orkar inte mer. Nu sitter jag fortfarande här, fortfarande fastrotad precis där jag var för ett år sedan, fortfarande med samma tankar.

Eller nej. Jag vill tro att tankarna är mer raffinerade. Jag vet att de är. Det är nu jag bara släpper allt och lever som om det inte fanns någon morgondag.

3 responses

  1. En klok kvinna sa mig en gÃ¥ng att jag inte ska önska bort min Ã¥ngest, för känner jag sorg kan jag ocksÃ¥ känna lycka. Om alternativet är blasé och att inget berör en särskilt, varken Ã¥t det ena eller andra hÃ¥llet, dÃ¥ väljer jag hellre att känna sÃ¥ sjutton Ã¥t bÃ¥da hÃ¥llen. DÃ¥ kan man nämligen ana alla skiftningar, menade kvinnan, och känna genuin glädje ocksÃ¥ över smÃ¥ saker i livet – priset man betalar är att känna allt frÃ¥n melankoli över smÃ¥ saker till djup sorg över större eventer förstÃ¥s ocksÃ¥. Men vad kan man hur man är lagd. Jag vill aldrig, aldrig skaffa ett sÃ¥ hÃ¥rt skinn över min näsa att jag aldrig skulle bry mig om de där smÃ¥ skiftningarna. Notera sÃ¥nt där smÃ¥tt, som att det säljs mÃ¥nga fina nyansers tulpaner i närbutiken och det är ganska vÃ¥rigt och kiva.

    NÃ¥ja det här hade inte egentligen med saken att göra, kom bara pÃ¥ det. Själv blir jag alltid melankolisk dÃ¥ vÃ¥ren nalkas. Just de här tiderna dÃ¥ man är sÃ¥ evinnerligt trött pÃ¥ vintern att man helst skulle lägga sig pÃ¥ den is-och-grusiga trottoaren och bara lÃ¥ta bli att stiga upp och gÃ¥ vidare, dÃ¥ ljuset blir hÃ¥rt och visar exakt hur smutsiga dina fönster är efter en lÃ¥ng höst och vinter – sÃ¥nt där spirande hopp om en ljus framtid fÃ¥r min pendel att plötsligt svänga Ã¥t andra hÃ¥llet och jag kan stÃ¥ och titta ut genom spÃ¥rvagnsfönstret med tÃ¥rar i ögonen utan nÃ¥n specifik orsak, bara en känsla av att det jag väntat pÃ¥ aldrig kommer att uppfyllas. Och det är sorgligt.

    • Ja. Precis det. För aldrig känner man sÃ¥ starka glimtar av lycka som när när man är riktigt melankoliskt och Ã¥ngestfylld. Den kloka kvinna du talar om är verkligen klok. Jag skulle inte byta bort Ã¥ngesten mot nÃ¥got, just för att jag vet att det finns en motpol till den, en känsla som är lika stark men nÃ¥got helt annat.

      Och ack ja, denna vårvinter. Man. Orkar. Ju. Bara. Inte. Tar det liksom aldrig slut? Det enda jag tänker på är att jag befinner mig i Barcelona om en månad. Då ska jag vara i solen tills jag fyllt alla fickor och fibrer med solstrålar. Ingen fixar ju detta väder. Suck.

    • Jag känner igen mig, jag blir ocksÃ¥ melankolisk när vÃ¥ren nalkas och vill stänga ute det där hÃ¥rda ljuset för att slippa se de skitiga fönstren och allt damm!

Leave a Reply

Your email address will not be published.