ÄNNU NÅGRA TANKAR

Det jag skrev om igår är det väldigt få som vetat. Både övergreppet och den brustna vänskapen. Jag kan ibland fundera att varför har jag känt, och ännu kan känna, ett behov att hålla det hemligt? Jag tror såhär:

För det första har jag tänkt att man pratar bara inte om sånt. Det ska hållas hemligt för det är ju lite pinsamt (hell no! det är pinsamt för förövaren, inte för NÅGON annan). För det andra har jag nog varit rädd för folks reaktioner. Inte det att jag trott att jag skulle bli ifrågasatt, min klädsel bli synad eller så (eller nåja, ibland det också tyvärr), men mest för att människor tenderar bli väldigt chockerade när det kommer till övergrepp. Och det ska man förstås få bli. Man ska också få bli arg. Sur, ilsken och redigt förbannad får man bli.
Men sen den där känslan av att den andra inte vet hur den ska fortsätta samtalet. Att den börjar tycka synd om. Hundvalpsögonen. Det är främst det jag varit rädd för.
Men jag förstår, jag har varit på den sidan själv också. Hur fan ska man reagera på att någon berättar om övergrepp, våldtäkt, trakasserier eller incest? Det kan vara jättesvårt.
Men jag tänker såhär:
Om människan kommit så långt i sin process att hen vill berätta om vad som hänt, då ska man reagera sakligt. Tyck aldrig, ALDRIG, synd om. Då känner sig människan på andra sidan förminskad.
Även om man valt att berätta vad som hänt kanske man ändå inte vill gå in på detaljer, släpp då ämnet och tala om kattungar istället. Det är fortfarande samma människa som sitter där framför dig, som du kan tala om allt det där andra med.
Gå på den andra personens villkor, visst, men tyck aldrig synd om.

Såhär kvinnodagen till ära kan vi också tänka på att man faktiskt kan prata om det (kom också ihåg kampanjen med hashtaggen på twitter som Joc Koljonen vann Stora journlistpriset för). Att det hjälper. Det hjälper att uppmärksamma de problem som finns, att människor vågar ta itu med dem, Att vi skulle kunna gå mot ett samhälle som inte är så offercentrerat.
Där har vi ännu en lång kamp framför oss. Men visst finns det spirande hopp nånstans.
Men jag lovar, det finns människor med liknande upplevelser i din närhet. Kanske är det du.
Kanske det lättar om det går att prata om det utan att bli stämplad som offer.

Jag är banne mig inget offer, ingen ska komma och tycka synd om mig. Jag har råkat ut för en tråkig grej, men den formade också mig till den jag är just nu. Och jag är en sjukt bra typ.

6 responses

  1. Du skriver så mycket kloka ord, Catzo, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vilken människa du är!

    Nu har jag aldrig (tack och lov för det) blivit utsatt för övergrepp, men har en del annan slags traumor och ärr från Lifvet. Och jag har funderat en del på det där med varför det är så himla svårt att berätta för folk om saker man varit med om (eller bevittnat eller blivit utsatt för), och kommit fram till att det (för mig iaf) främst handlar om känslan av (eller räddslan för) att den man berättar för ska tro att man bara gör sig till, att man VILL att folk ska tycka synd om en, att man vill ha uppmärksamhet. Har mött sådan attityd, i synnerhet då när såren ännu var färska, och har säkert aldrig riktigt återhämtat mig av det. Sjukt, egentligen, för att någon ska tycka synd om en är väl nu det sista man vill. Man vill ju bara, jag vet inte, typ inte bära allt ensam? Bara ha nån som är sjysst och håller en i handen när man behöver det. Att folk ska förstå varför man ibland är svart i blicken och trött i huvu.

    …Nu svamlar jag. Slutsats: väl skrivet du! Både det första och det här inlägget. Jag beklagar det du råkat ut för, men bejublar att du vågar prata om det! Och vad jag önskar att alla som ustatts för hemskheter, som bär på tunga saker, skulle våga prata om dem utan att behöva mötas av varken hundvalpsögon eller en skeptisk blick.

    • Julie min stjärna, det är ju just det. 1) man orkar inte bära allt ensam i all evighet 2) man tänker att nån annan kanske kan dra nytta av det man själv upplevt 3) tanken finns också att någon kan få nånslags upplevelse och något kanske kan förhindras nån gång.
      Jag vet vad du menar, och det är jättetråkigt att du fått uppleva att folk tror du gör dig till, jag tror kanske att jag också upplevt just det. Eller iaf rädslan att TÄNK OM de tror att jag vill göra mig till och bli ett offer. OCH HERREGUD det är ju det SISTA man vill. Men ibland orkar man inte ensam och då tycker jag man måste få be om lite hjälp utan att få hundvalpsögon.
      Du är fin du Julie.

  2. Så sant och bra skrivet. Jag har själv varit med om ett sexuellt övertramp som på inget sätt var okej och när jag pratade om det med kompisar sa den ena efter den andra “ja, jag var också med om en liknande grej”. Men de hade varit tysta!!! Aldrig sagt nåt till nån förrän jag sa vad jag varit med om.

    Klart övergrepp påverkar en på djupet. Men ens liv ska inte behöva vara förstört, som jag tycker att verkar vara synvinkeln på den här typen av händelser ibland. Som du säger, det är förövaren som ska skämmas SOM FAN.

    • Jamenellerhur! Övertrampen finns i vår närhet, mycket närmre än vi tror. Det hemska är att många bara viftar bort det, även om det hänt en själv. Och det bidrar bara till ett ännu värre klimat. Man måste förstå, klara av och ha kunskapen att säga ifrån. DÄRFÖR är det viktigt att tala om det. SÅ. HIMLA. VIKTIGT.
      Det är bara så jävla tråkigt att det ska vara så svårt att tala om sånthär. Det borde inte få vara, det är ändå något så grundläggande som kropp och integritet det handlar om.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *