VÄRLDENS STÖRSTA RÖVHÅL

Sätt er ner nu. Jag ska berätta en liten historia för er. Historien om Världens Största Rövhål.

I gymnasiet blev jag kompis med Världens Största Rövhål. Vi hängde i samma gäng. Vi var gangbuddies. Vi umgicks, lyssnade på musik, såg på Percy Tårar, drack öl. Med honom snusade jag min första prilla. Jag spydde. Fy fan vad äckligt det var.
Han hade det inte lätt, stundvis mådde han inte alls bra. Det var svårt att veta vad man skulle göra för att stöda en kompis när man var i den åldern. Vi var ju inte bästisar eller så, men ändå.
Vårt lilla gäng försökte vara ganska coola. Hey, vi bodde i Petalax, det krävdes faktiskt inte hemskt mycket för att ha cred i det gymnasiet. Jag säger det inte nedsättande, det är bara fakta.
Så ja, vi försökte väl vara någonslags coola kids. Inte så att vi var elaka mot nån, men vi var väl ganska högljudda och bråkiga.
Vi gick på krogen innan vi var 17, det gav oss självsäkerhet och stöddighet. Vi hörde ihop, vi var ett gäng, vi var viktiga! Vi räknas.
Efter studentskrivningarna bestämde vi att vi ska FIRA, vi ska åka på resa, ja hurra vad kul vi åker till Kos!

Så då gjorde vi det, åkte till Kos. ABI-resa, kallade vi det. Well, more like festresa, skulle jag säga. Det gick ganska vilt till under veckan vi var där och det var väl helt roligt för det mesta MEN det var också bland det värsta jag varit med om.
Under den här resan blev jag utsatt för ett övergrepp. Det var traumatiskt och förföljde mig i långa perioder efteråt, från och till. Hur som helst. Vårt lilla gäng visste naturligtvis om det här. Man kan inte hålla en sån grej hemlig när man reser i tät grupp. Och varför borde man ens. Det var ju på alla sätt en idiotisk och grym sak som hände.

Men livet gick vidare. Vi sjöng om studentens lyckliga dagar och drack salmare på Strampen. Sen blev det höst. Vårt gäng splittrades. En del åkte utomlands, en del stannade kvar, en del började studera. Vi splittrades som en spegel med sjuårig olycka. Vi sågs ibland. Vi hälsade på hos varann. Vi höll kontakten.

Något år efter studenten träffade jag Världens Största Rövhål igen. Vi var några stycken som gick ut på öl. Jag kommer ihåg att vi hade så fruktansvärt roligt. Så. Fruktansvärt. Roligt. Och vi tyckte om varandra. Allt var alldeles fantastiskt. Men sen krossades det.
I kön till nattmatsrestaurangen vänder sig plötsligt Världens Största Rövhål till mig och säger “Ja. Som du ser ut är det väl inte konstigt att du blir våldtagen.”

Pedagogisk upprepning, min VÄN sa följande till mig:

“JA. SOM DU SER UT ÄR DET VÄL INTE KONSTIGT ATT DU BLIR VÅLDTAGEN.”

Fatta den situationen. Fatta någon som du haft respekt och förtroende för. Säger. Något. Så. Förbannat. Vidrigt. Rakt. I. Ditt. Ansikte.
Att jag väljer att kalla den här personen och inte, säg, killen som förgrep sig på mig på Kos, för Världens Största Rövhål bottnar i just det, vi var vänner. Vänner. Duden på Kos var bara ett vanligt rövhål som inte ens är värd en andra tanke, så himla oviktig tycker jag faktiskt han är i hela sin uppenbarelse och levnad. Det är alltså personen som tidigare var min vän som TRUMVIRVEL OCH PUKOR förtjänar titeln som Världens Största Rövhål.

Förstår ni hur jävla lite respekt jag har kvar för den människan? Jag har inte alltid velat tala om det, om varför jag vägrar umgås med honom, varför jag inte accepterar hans friend requests, varför jag undviker honom. Jag har väl på något plan ändå velat skydda honom, för VOJ NEJ, han hade det ju inte så lätt i sin ungdom. Nä men inte fan gjorde han någon tjänst mot mig heller. Rakt av, cold turkey, kallt snitt. Där och då tog vår vänskap slut. (Och det som gör det ännu mer fantastiskt, jag har aldrig hört ens tillstymmelsen av ursäkt. Han FÖRSTÅR tydligen inte att han “mokade”. Voi gulle ändå, tänk att man ska behöva förklara sådana saker för vuxna människor? Jag vägrar i alla fall.)

Men vet ni vad det fina i det här är? Hör på det här, man FÅR faktiskt välja vem man umgås med. Man får VÄLJA sina vänner. Man får umgås med BARA OCH ENDAST dem som får en att må bra. Det får man. Och det ska man.

Här får ni, som bonus, den video som triggade min ilska:

 

38 responses

    • Ibland tänker jag att nåååå det var väl inte så farligt, men VISST FAN VAR DET FARLIGT. Man gör inte sådär. Och ju mer man accepterar såntdär beteende ju värre blir ALLT.

  1. Det är just så farligt och värre, den rövhåksattityden är som pest i samhället och så hemskt för oss som måste möta dem äcklona. Helt rätt att dumpa sådana “vänner”, usch och fy. Det är sådana människor som gör att kvinnor än i dag kan börja betvivla sig själva när någon pissat på deras integritet och förrövat dem. Puss, finaste och starkaste kompis!

    • Det är ju det. Man börjar ifrågasätta sin egen varelse och ifrågasätta sig själv. “kanske jag GJORDE nåt fel, kanske jag HADE fel kjol…” NEJ! NEJ NEJ NEJ!! Puss påfågeln, du är fin.

  2. Absolut. Man får välja själv vem man umgås och inte umgås med. Man måste göra slut med de som får en att må dåligt. Vissa saker går inte att stryka ett sträck över, eller förlåta. Jag förstår att det måste ha kännats fruktansvärt att höra så grymma ord från någon du litade på och anförtrott dig åt. Ush vidrigt.

    • Man gick ju sönder. Så djupt in i hjärtat. Men jag kände, och känner fortfarande, att det är oförlåtligt. Spec eftersom det inte hände nåt efter heller, inte ett uns av början till en ursäkt på över tio år. Man ba, okej. Nåmen då är det ju så då, vi kan bara inte vara kompisar.

  3. Word! Urgh det är just det värsta när ngn som ska föreställa en vän uppför sig pissigt. Om en totalt okänd mänska behandlar mig dåligt har jag lätt att säga till, men när det är ngn jag litat och trott på… då står jag där som ett frågetecken med min lojalitet och empati.

    • Jo man blir ju lite förvirrad. Men det byts nog, helt tydligt, snabbt över till ilska och sedan likgiltighet. Även om ilskan bubblar upp nu och då. Som idag.

  4. Det här är ett fint och viktigt inlägg på många sätt, min fina vän! Både gällande det sjuka med att skuldbelägga våldtäkts- och andra offer, och gällande att välja sina vänner. Du är så satans bra!!

    • Åargh. Skuldbeläggningen av våldtäktsoffer gör mig så SATANS fittig. Det är kanske det som får mig att explodera allra mest i hela välrden. Jag KAN INTE FÖRSTÅ. KAN. INTE. FÖRSTÅ. Håhåja. Livet alltså.
      Jag saknar dig! (PS: läser ALLA dina inlägg trots dålig kommentering, blir så glad varje gång det finns nya fina bilder att se på.)

  5. Jag blir verkligen chockad! Hoppas den där “vännen” läser det här. Och så otroligt modigt och viktigt att du ville berätta!

    • Jag tänker lite så att varför ska jag sitta och gömma undan nåt som på inget sätt är mitt fel. Tack för din kommentar!

  6. Så himla himla bra att du delar med dig och så jävla sjukt gjort och sagt. Så otroligt stark man ska vara i ett sånt där gäng sen när en sån sak händer. Jag hoppas att de andra i gänget fattar att han är Världens Största Rövhål.

    • Jag är helt säker på att dom fattar. Mina närmaste slog iaf genast ifrån sig, och det är jag tacksam för. Sen finns det ju folk som kanske inte insåg vidden av det hela, men det är inte heller min sak att gå runt och vara bitter över. Alla måste ju välja sina egna fighter.

  7. Hej Catarina.
    Blir så arg. Och ledsen. Tänker: Hoppas du inte stannari reaktion. Att du kan gå från det reaktiva till aktion. Precis som du gjorde då du skrev om hur det var. Det får inte hända. Men det hände.
    Och det är tammefan inte lätt att kravla sej ur en sån sak och gå vidare.

    • Hej Minna! Vet du, jag har gått vidare. Det tog sin lilla stund och visst kan ilskan blossa upp ibland, men jag är inte mera, hur ska jag säga, ett öppet sår. Jag har läkt och formats. Nu tänker jag att jag borde göra något bra av det här, vet bara inte riktigt vad och hur. Men jag tänker att om jag kan göra något för någon annan skulle allt få en mening och ett mål.
      Tack för din kommentar!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *