Den första onsdagen varje månad jobbar jag klubb. Det betyder att jag fotar, minglar och laddar upp bilder hela kvällen. Det är roliga kvällar, de där klubbkvällarna. Det är uppfriskande att göra något annat än sitta på redaktionen. Det är inspirerande att jobba tillsammans med kollegor man till vardags inte har så tät kontakt med. Det är fräscht att träffa nytt folk, hell, det är till och med roligt att i smyg (nåja, jag är ju inte känd för att vara särskilt smidig) spana in Korjaamos tekniker. Det är, all in all, givande och kul.
Problemet infinner sig när jag kommer hem.
Jag stiger av bussen, eller taxin som ikväll, och promenerar till min dörr. Låser upp, trippar upp de två trapporna och dräller in i min lilla etta. Då märker jag hur upp i varv jag är. Hur hektiskt det varit. Hur många nya intryck jag fått under kvällen. Och sen kommer jag ihåg att shit, jag ska ju vara på jobb redan klockan sju!
Tvinga nu sig själv att sova sedan, när man tänker på musik, människor, foton. Varva nu ner sen, när det enda man tänker på är hur bra kväll det var.
Jag har gjort de här klubbkvällarna i över ett år redan, en kväll i månaden. Fortfarande har jag inte hittat något botemedel för hemkomsten, för nedvarvningen. Borde jag yoga? Meditera? Gå ut på länk? Skulle inte tro det.
Det är väl bara att inse, jag kommer alltid att vara halvdöd på jobbet den första torsdagen varje månad.
Go’natt.