ATT GÅ HEM FRÅN FESTEN

Ibland vill man ju aldrig gå hem. OFTAST vill man aldrig gå hem. För skrattet bubblar inom en och man vill NÄSTAN dansa. Man gör ju inte det ändå, för det krävs speciella tillfällen för sådant. Men nästan.
Andra gånger känns det som en befrielse att fumla efter garderobslappen, ta sina tillhörigheter, kränga på sig alla tröjor, halsdukar och vantar och bara gå mot Rödbergen.
Och i det skedet, när man lämnar, säg Navy Jerrys, och går hemåt, det är då dygnets mest fragila stund infinner sig. Tankarna vill vandra iväg, bli större än de har rätt att bli. Kylan tränger in genom de nästan obefintligt tunna döskalleleggingsen man har på sig. Helst vill man lägga sig ner och bara vara tyst. Mitt på gatan. Men allt man känner i den stunden går att slå sönder med morgonens kristallklara tanke. Så därför låter man sig själv fortsätta gå.

Nyss när jag gick hem mot Rödbergen hade jag en besynnerligt bra streak av musik som följde mig. Och det är just det som behövs för att man inte bara ska lägga sig ner och ge upp. Det är trots allt väligt påfrestande att promenera i kylan.
Jag rekommenderar dessa låtar  om du har ungefär elva kvarter att gå mitt i natten:

 

4 responses

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *