Tyst och rofullt förresten. Det var det i morse när jag promenerade hem genom snöhelsingfors.
Med skräckblandad förtjusning väntade jag länge på min hempromenad, det var ju nämligen isande kallt när vi gick till festen. Men klockan åtta över fem när jag stod på Mannerheimvägen och grävde efter vantar i mina fickor märkte jag att det slagit om. Det var varmt. Efter långa stunder i minus tio känns nämligen nollväder som rena rama semestern.
Så i lugn takt började jag gå hemåt. Mina hörlurar hade jag glömt i en annan jacka så jag kunde inte lyssna på musik. Jag var tvungen att tänka. Så annorlunda!
Och hela staden var tyst. Någon enstaka lillajulsfirare stod och tryckte på sin telefon med darriga alkoholfingrar och ena ögat hårt fastknipet, men annars var det tyst. Alla taxin var redan på väg långt ut i förorten för att återlämna slaget festfolk till sina vanliga liv.
Så mycket mera var det inte med det. Jag kom inte fram till några livsomvälvande svar eller konklusioner under min tysta promenad men det var okej. För Helsingfors var vackert, jag var glad och livet kändes helt okej.