Torkade inga tårar

Kan vi tala om Torka aldrig tårar utan handskar?
Jag såg första deln igår och de två resterande idag. Hade förberett mig på en riktig gråtfest, ALLA jag känner som sett serien har hulkat sig igenom avsnitten.
Jag väntade och väntade, när kommer tårarna att börja rinna?
Nu vet jag inte om det var för att jag förväntade mig något så utomjordiskt sorgligt att jag måste dö i gråt eller om det bara inte bet på mig för jag fällde inte en enda tår.

Hela historien och speciellt det att det faktiskt varit, och till vissa delar fortfarande är, så som det porträtteras i serien gör mig arg och ledsen. Historien är fantastiskt tragisk, men serien berör mig inte på djupet.

För det första kunde jag inte tro en av de bärande karaktärerna alls. Efter första avsnittet fick jag höra att det nog blir bättre, men jag fick aldrig ihop det. Och många av de andra kändes också distanta och inte helhjärtade. Enda som jag trodde på allvar var Benjamin. Tyvärr. Också dialogen, speciellt mot slutet av tredje delen, haltade och kändes konstlad och greppet att hoppa fram och tillbaka var ju visuellt snyggt, men gjorde mig irriterad.

Så ingen fullpott tyvärr. Hade väntat mig mer, kanske just på grund av all hype. Men den är ju nog sevärd, förstås. Om inte annat så som en historielektion. Den finns kvar ännu i två dar på svt play.

Men vad tyckte du? Var det mest tragiska när någon dog eller när Holger plockade in den ensamma, oanvända tallriken i köksskåpet?

19 responses

  1. Jag håller med! jag väntade och väntade på tårarna. Visst, lite sorligt var det men inte snyft-sorligt.

    • Kanske jag missuppfattat det här med gråtfest! De flesta verkar ju tycka som jag. Håh.

  2. Skall börja titta på sista delen nu, men ännu har jag inte blivit berörd på djupet heller…
    Precis som du skriver så känns personporträtten ytliga och vaga och därför berörs man inte riktigt heller…

    • Kanske det är som Ida-Lina föreslog igår, att den helt enkelt är lite för hastigt gjort. Man har haft bråttom att få ut den. Och tydligen kommer det en film ännu, kanske den är mer genomtänkt?

  3. Inget gråtkalas här heller men hela serien berörde mig nog. Så beställde jag boken, del 1 är ute, och den däremot – den funkar. Jag kom åter ihåg varför jag älskar Gardell. Det är mycket mer som klaffar då man får läsa. Rekommenderar!

  4. Som jag redan kommenterade på twitter så undrade kag också lite över det att jag inte grät. Jag menar jag, som är fylld av preggohormoner och gråter i flera timmar efter att hunden dog i Marley&Me!? Men det betyder inte att jag inte tyckte serien var bra och berörande och främst av allt viktig. Väntar på att få boken i julklapp, Gardell-fan som jag är.

    • Nä precis, klart den är viktig. Jag är ba så himla förvånad att jag inte grät. För precis som preggon så gråter jag åt det mesta. Måste ha varit hypen.

  5. Jag tycker den var berörande och fram för allt otroligt viktig, men tycker nog att den haltade allt för mycket. Håller helt med om att karaktärerna förblev ganska distanta, mer charmiga än bra skådisar, kändes det som, och jag tycker det användes på tok för mycket av dramatiska (tyvärr kanske melodramatiska) mellanslag av vita älgar, skogar, snurr på stranden, namn som suddas ut av vågor, händer på rutor som suddas ut av jehovafädrar etc.

    Jag tycker det är att undervärdera sin publik, det är liksom helt tillräckligt out of this world-sorgligt att detta hänt och en hel värld följt med utan att fatta, genom att diskriminera, genom att behandla som avfall, genom att ignorera deras liv och sjukdom t.o.m. efter död, genom att aldrig röra utan handskar. Och allt detta för en kärlekssjukdom och för att viss sorts kärlek varit så otroligt tabubelagt och bevlackat att man tvingats utöva det i parker och i bilar med obekanta. VARFÖR behövs det symboliska vita älgar efter detta? VI FÖRSTÅR (eller tja, borde i alla fall förstå, utan att det stavas ut åt oss).

    Men på grund av nästan allt i det förra stycket var det också en mycket bra och, som konstaterat, en så sjukt viktig serie. Och jag blev både rörd och arg. Och till slut fällde jag även tårar, till en mycket mer subtil scen än de flesta dittills, tallriksscenen. En anna fin scen (och ja, det finns fler än dessa) var Lars-Oves födelsedagssång. Det är exempel på atyt det inte behövs övertdylig symbolikför att beröra, det är det subtila, det mer tystlåtna, som tillåter en själv att känna och tolka, som oftast berör mer.

    Vidare tror jag att då de flesta hypat sina tåraflöden under serien gör att vi på efterkälken har svårarre att framkalla forsar.

    • Jag tror grejen varför jag funderar så mycket kring den nu i efterhand är just hypen. Har ju hört och läst så mycket, speciellt på twitter, om hur sorligt det är, hur bra det är och hur tårarna strömmat på de flesta som sett den. Tydligen gör sånt mig direkt skeptisk, fast jag inte ens vet om det. Eller får mig att ifrågasätta varje liten detalj av något. Jag menar, det är inte som att jag har skyhöga förväntningar på varje avsnitt av Greys Anatomy, men nog fan lipar jag ändå. Kanske jag där bara kopplar bort hjärnan och ser lobotomerat på fiktionella kirurgiska ingrepp och där får utlopp för min nostalgi och sorg.

      Jag håller med om det där att undervärdera sin publik med de vita älgarna och snäckorna. Samtidigt tyckte jag på nåt plan att det var fina liknelser men dom kom ju ungefär tretusen gånger. Som du säger, VI FATTADE REN.

      Och ja, det ÄR en sjukt viktig serie. Det är därför man också måste kunna tala om den på mer än ett sätt.

  6. Jag håller förstås med Smilla på alla sätt. Jag reagerade precis som hon på väldigt subtila saker. Och fokuserade nog mer på historien än hur den var utförd som tv-serie. Jag tror överhuvudtaget inte att man kan titta på den så och känner helt ärligt att det är ganska dumt att reagera på den som en normal tv-serie. Jag grät som en idiot i slutet, det hade hemskt lite med själva tv-serien att göra och mest med att det slog mig att allt det där, till skillnad från det mesta annat skräp som visas på tv, är på riktigt. Att man packade in aids-patienter i svarta sopsäckar! Bara det liksom. Det som störde mig mest var dialogen, som kändes oerhört haltande. Jag tror inte det hade så mycket med skådespelarprestationer att göra, de är alla fina skådisar. Men som jag sa då vi diskuterade – jag tror att den kanske gjordes lite för snabbt. Man kunde ha jobbat mer med manuset. Jag gillade igen tillbakablickarna massor, men håller också med Smilla om att man kunde skippat de flesta övertydligheterna. Fast vad vet jag – kanske just de slog till på nån annans känslonerver och då är jag inte rätt person att ifrågasätta dem. Otroligt viktigt att ALLA ser känner jag. Jag tror faktiskt inte så många fattar.

    • Nä det är ingen vanlig tv-serie men den är ändå gjord som en tv-serie. Och jag tror precis som du, och som vi talade, att den borde ha getts mer tid. För även om det är mer dokumentär än fiktion (det gjordes i alla fall väldigt tydligt genom voice overs) vinner förstås allt på att göras med tid och på bästa sätt. Och ja, kanske det är så, vissa behöver de vita älgarna för att förstå, andra tycker att det sorgligaste är när en HIV-positiv inte klarar av att ta sitt liv framför sin katt. Det är ju olika.

      Sen kan jag inte helt hålla med om skådespelarpresetationerna. Tror att karaktärerna kunde och borde ha fått mer djup. Om den sen berodde på tidsbrist eller felcasting, tja. Kan ju inte veta.

      Men som sagt, jag tror ingen här tycker att det är annat än ett viktigt budskap i serien. Man måste bara kunna, och få, uttrycka och fundera kring form och grepp också – utan att förringa det viktiga.

      • Jo, visst får man fundera på form! Såklart. Jag är också en formmänniska. Det får bara inte bli viktigare än innehållet i sådana fall där innehållet verkligen är det väsentliga känner jag. Menar inte att du tyckte det, det var bara en kommentar (lite plump, måste erkännas). Det som gör att jag hade mer överseende än vanligt med formen var insikten i att detta är en sann historia och att det någonstans är viktigare att det kommer ut och når så många som möjligt än att det är perfekt. På något sätt hade det blivit alldeles fel med en hollywoodaktig grej som tryckte på alla känslokanaler (typ Grey’s anatomy). Därför hade jag också gärna skippat just de sentimentala delarna. Står fast vid att skådespelarna inte är dåliga – har sett dem i andra roller där de varit mycket duktiga. Kan också tycka väldigt mycket om karaktärer som Rasmus och Paul för att de enligt min mening inte handlar enligt det förutsägbara. De är inte sentimentala och pockar på att man ska tycka synd om dem, som jag mer upplevde med t.ex. Benjamin. De är mer som folk är mest. Krassa och realistiska också i ledsna stunder. Ironiska och ursäktar inte sig själva. Men dialogen är verkligen det mest haltande enligt mig. Mycket som sägs känns som text, inte som prat.

        • Men samtidigt, som vi båda konstaterat, tänk om det getts lite mer tid? Tänk om dialogen utvecklats lite mer? Tänk om man tänkt igenom det ännu en gång? Vilket mästerverk det då skulle vara! (det är ungefär som om jag skulle ha läst till studenten: jag fick bra betyg men tänk om jag hade läst! skulle säkert haft tusen L. sedär, lite humble självskryt.)
          Jag tror ingen vill eller ens tänkt att det borde vara en hollywoodproduktion som trycker på känslokanaler, då skulle det ju vara oäkta, så ja, ju mindre vita älgar desto bättre. Ju naknare det är och ju mer man själv får reflektera desto bättre. Kanske.

          Skådisarna är säker inte DÅLIGA, det jag säger är bara att jag inte helt trodde på dem. Här också, kanske med mera tid att jobba med materialet? En skådis behöver ju heller inte vara bra i alla roller hen tar sig an, precis som jag inte är bra på att skriva alla sorters texter eller ens kan formulera mig alla dagar, eller som en michelinkock som ibland kan misslyckas.

          Det jag tror att ingen av oss kommer ifrån är att det är viktigt. Det är kanske främst hypen med tårafloder och GUUUDH DET ÄR SÅ BRAAAAAAAAA som gjorde att jag mer började fundera över formen. Troligen är det också ju just pga hypen som jag inte reagerade überkänslomässigt – jag började direkt analysera allt när jag tittade och kunde inte släppa mig fri att KÄNNA.

  7. Klokisar! Håller i min tur med om mycket. Tyckte själv om tillbakablickarna, brukar alltid göra det, är egentligen en nostalgiker till sinnet. I detta fall blev bara en del av just upprepningarna så övertydliga att det för min del gick över.

    Men jag tänkte också själv att det är säkert något som funkar bra för en del och då fyller det ju sin uppgift. För detta skall väcka känslor. Men också där tyckte jag lite mer subtilt grepp kunde ha gynnat. Exempel: älgen i skogen, ännu OK. Den dataanimerade älgen som går utanför fönstret, inte mer OK.

    Och sopsäcken, å gud, sopsäcken. HUR har vi kunnat bete oss så mot människor?

  8. Jag håller inte riktigt med Puva – läste boken först och tyckte det var ett filmmanus. Detta bekräftades då jag såg serien, som funkade mycket bättre. Tidshoppen kändes krystade i skriven text, som om det hela tiden var meningen att det skulle bli film. Vilket det kanske var?

    Däremot håller jag med Smilla om den onödigt banala symboliken med handavtryck på fönster som torkas bort och vita älgar som är ack så vackra och ack så annorlunda. Mest besviken var jag kanske på hur Paul porträtterades. Casting eller regi, svårt att säga, men han kändes inte så lite karikerad.

    Och JAA Catzo, man måste få tala om form också, trots viktigt budskap. Svar på frågan: Nej jag grät inte. Och jag gråter ALLTID.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *