Bon *gäsp* Iver

Hörni, Flowveckan. En av de bästa Helsingforsveckorna. Och den är nu! Hurrah!

Igår öppnades festivalen med Bon Ivers keikka.
Nu har jag aldrig riktigt lyssnat på Bon Iver men jag vet ju att många av mina vänner och bekanta tycker att han/de (VAD är det egentligen?!) är det bästa som finns. Så jag tänkte att jag ska nu ge musiken en chans.

Min vana trogen försökte jag lyssna på bandets musik före jag gick på konserten, för att liksom vara in the mood och bekanta mig med vad jag egentligen ska se och höra.
Men jag orkade inte. Jag orkade igenom fyra låtar, sen fick det vara. För det första passade det inte riktigt in i jobbrytmen att lyssna på Bon Iver, det var för långsamt tempo, och det passade inte heller min själ (man skulle ju tro att det är pricken över i i relation till min själ, jag menar, mer ångestfylld musik får man leta efter. men konstigt nog är min själ teflon när det kommer till Bon Iver). Men okej, tänkte jag, kanske det är helt okej att gå på en spelning utan desto större förväntningar och pepp, då kan det ju bli hur bra som helst.

Men det blev ju inte det.

Jag och min vän Ida-Lina, som jag gick på keikkan med, var för det första försenade (varför har ingen berättat för oss att ingången till Flow är på ett helt annat ställe i år än förra året?!) och fick ganska dåliga platser. Är man en och sextio kort borde man alltid vara först på plats om man vill se en spelning ordentligt. Det fanns heller inga videoskärmar igår. Så det var ju en downer.

Nåväl, när vi trängt oss lite framåt och intagit våra platser satte jag igång med att försöka lyssna och njuta.
Men.
Det gick inte.
Jag kunde inte koncentrera mig, jag hade tråkigt, jag petade mest på min telefon.
OCH! Jag och min kompis blev HYSCHADE av en brud som stod framför oss! På en konsert. Hyschade!
“Hei! Mä yritän kuunnella!”, sa hon när Ida-Lina och jag kommenterade nåt om musiken och skrattade litegrann. Jestas.

Flera gånger under spelningen funderade jag om jag bara skulle gå iväg, det var ju så tråkigt.
Men jag är glad att jag lyssnade till slut, för såhär i efterhand kan jag ändå tycka att keikkan på sitt sätt var helt okej. Det var nio personer på scen, alla var sjukt duktiga musiker, de spelade och sjöng som små änglar, de var sjukt proffsiga. Så jag säger inte att musiken är skit, tvärtom. Det är nu bara så att den inte biter på mig.
Som en annan vän sade, man måste nog ha ett känslomässigt band till Bon Iver för att kunna uppskatta dem till fullo. Tror hon har rätt i det.

Sen kan vi ju också fundera på ångestfaktorn. Om jag som tonåring lyssnade på November Rain och skrek ut min ångest, så skär sig nog dagens tonåringar till Bon Iver. Ångestmusik när den är som bäst.

alt
Såhär såg det ut där jag stod. Bra utsikt!

Imorgon börjar Flow helt på riktigt. Det jag väntar på allra, allra mest är The Black Keys på lördagkväll. Det kommer att bli HELT FANTASTISKT. Det är jag säker på.
Ses vi i Södervik?

9 responses

  1. Hihi, just för att jag också tycker att Bon Iver är himla tråkiga lät jag bli att gå på deras keikka, men annars är det flowveckoslut för fullt som gäller! Hoppas vi ses, det är ju ett tusental andra på väg också :-)

    • Det är tydligen en klar fördelningen, antingen ÄLSKAR man Bon Iver eller så tycker man dom är SJUKT tråkiga. :)

  2. Nååå alltså jag tycker om att lyssna på Bon Iver. Så jävla vackert. Och sen var jag ganska lycklig annars också igår. Så jag tyckte det var lite magiskt. Men förstår nog din poäng. Den stora frågan är VARFÖR DRACK VI INTE ÖL TILLSAMMANS? Nåh, måste åtgärdas under v-slutet. PUSS

  3. jag tycker också att det är så himla tråkig musik. och sådär pipigt, faller inte mig i smaken. har helt samma med antony and the johnsons, klarar inte av att lyssna på dom alls. vår hipster kredibilitet sjunker nu med 10.00.000.000 poäng. guns and roses & tears for fears 4-ever hahaha!

  4. Jag försökte med Bon Ivers första album för säkert flera år sen och hade helt samma reaktion som du, tyckte att det var bara galet tråkigt. För någon orsak bestämde jag mig för att ge dem en ny chans för några månader sen och efter några genomlyssningar är jag totalt såld. För att ta till sig musiken måste man verkligen LYSSNA, typ i ett tyst rum (men det har man ju inte alltid tålamod eller tid till). Keikkan tyckte jag var helt strålande, säkert den bästa jag nånsin varit på.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *