Depp-Adele

Idag har både Catta och Micaela bloggat om musik som tar en tillbaka. Ni vet, när en låt helt plötsligt bara kastar iväg en till en helt annan tidsrymd, en annan verklighet än den man är i just nu, bara på grund av alla känslor som finns i den.
Och låten som skickade iväg Micaela var Adeles Set fire to the rain. När jag klickade igång den fick också jag en käftsmäll. Det var den jag lyssnade på hela förra sommarn när jag levde i ett konstigt limbostadie. Och som jag lyssnade. Sen lyssnade jag på skivan. Hela tiden. Vart jag än gick. Jag var inkapabel att gå nånstans utan musik, faktiskt. Det var liksom alltför tungt att gå och lyssna på sina egna tankar.
Så ja. Det jag vill komma till är att jag sen förra hösten inte har kunnat lyssna på Adele, för om jag gör det vill jag bara lägga mig ner, skrika, sparka och dö. Typ. Och det är himla synd, för dom där låtarna, dom är ju bra.
Tack som fan break-upen, att du förstörde Adele för mig, tänkte jag skriva men ångrar mig. Det är ju ändå lite fint, det där med att kunna koppla viss musik till vissa livsskeden. Ibland skulle man ju bara önska att man kopplade låtar till glada tillfällen också. Men det blir ju mest bara depp. Kanske för att livet är ett enda angsthelvete och bara skit (NÅNEJ NÅNEJ).

3 responses

  1. För mig är det lite tudelat, har nog många låtar som för mig tillbaka till fina ögonblick också, men ofta är det ju de deppiga som har starkare känslor inblandat. Men som jag skrev hos Micaela, så är det så himla fint när man sen många år senare råkar höra nån viss låt man en lång tid inte alls klarat av att lyssna på och plötsligt känns det inte alls så illa mer. För mig handlar det om hela Per Gessles “Mazarin”-skiva och spec. SMG’s låt “Vieläkö soitan banjoa?”.

  2. Jag har samma med vissa låtar jag lyssnade på i tonåren. U2 kan jag på något sätt lyssna på idag, men hela “Disintegration” -albumet av The Cure är som en tidsresa till fjortisangsten.

  3. För mig är det två Kent-låtar, rätt otippade sådana, som jag knappt klarar av att höra på. Det är Vinternoll2 och Flen/Paris. Av helt olika orsaker, men mest för att det bara är lättare att inte tänka på vissa saker. Ibland gör man ju medvetet låtar till sådana – man vet att i framtiden kommer de att göra ont (jag gissar att Markus Krunegårds Vår sista dans har sådana potential för mig..) Sen finns det ju också de där låtarna som är precis tvärtom och tar en till de bästa stunderna någonsin. Man ska inte glömma dem!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *