Yyyyl, det är så synd om mig!
Vet inte riktigt varför, typ på grund av livet tror jag.
Det är inte lätt att vara emogoth. Kan man vara emogoth? Vi frågar wikipedia:
“Goth är en musikgenre och politiskt/religiöst obunden musikbaserad subkultur sprungen ur punken som i sin tur är indelad i flera subgenrer. Anhängarna till denna genre brukar kallas gothare (frÃ¥n engelskans “goths”, taget frÃ¥n gothic, den engelska benämningen pÃ¥ gotiken). Typiskt för genren är (gärna överladdad) symbolism och känslor.”
“Emo (frÃ¥n engelska emotive hardcore) är en musikgenre som ursprungligen kom frÃ¥n hardcore- och punkscenen[1]. I mitten av 1980-talet användes termen emo för att beskriva en subgenre till hardcore-punken som hade sina rötter i musikscenen i Washington D.C.. Under senare Ã¥r har termen emocore, kort för “emotive hardcore”, ocksÃ¥ använts för att beskriva emotionella framträdanden genomförda av band sÃ¥som Embrace, Rites of Spring, One Last Wish och Fire Party. Själva ordet “emo” har ocksÃ¥ fÃ¥tt en negativ innebörd hos ungdomar där det kan användas inom mobbning eller liknande. Emo som skällsord kan tolkas ungefär som “en person som lÃ¥tsas vara ledsen för att fÃ¥ uppmärksamhet. Medans i Emo i själva verket är nÃ¥got helt annat.”[källa behövs]”
Voila. (Fast jag är ju PÅ RIKTIGT ledsen och angstig hela tiden.)