Det verkar som att högstadiet inte var min höjdpunkt i livet.
Satt just här med Jessica och funderade pÃ¥ vilka lärare vi haft och vad deras egenheter varit. Det enda jag kom ihÃ¥g var att en kallades Anjovis, hon blev ersatt av Suzan (som jag gillade men ingen annan, typ) och en annan kallades Kluck (hon gjorde gutturala strupläten när hon blev arg). Mycket mer kom jag inte ihÃ¥g före Jessica pÃ¥minde mig om fantastiska personligheter som Riska (han var evighetsgammal och bjöd pÃ¥ brieost och hade en egen liten pÃ¥tt bakom skolan där vi fÃ¥ngade amöbor), Birgitta frÃ¥n Bergö (som hade superlÃ¥ngt hÃ¥r, lärde ut finska och var hemskt bra) och Ronny (som jag hade tillval i träslöjd med, han var väl ganska kul – lite gubbig, men kul).

Fast en kul grej kom just till mig. Ehe. Under hela åttan och nian, varje rast, satt jag och två av mina vänner under ett vitrinskåp/glasbord i mitten av en trappavsats. Man hade perfekt uppsyn nerför den breda trappan och ända ut till huvudingången. Vi hade koll på alla som kom och gick.
På vår högra sida, vid ett gäng bänkar i ett hörn satt malaxflickorna och på vår vänstra sida vid ett gäng bänkar i ett hörn satt korsnäsborna. Grym uppdelning.
När vi började nian, första dagen, gick det några yngre elever och satte sig under vitrinbordet. Då gick en av oss lugnt fram till dem och sa att hej ursäkta, här kan ni verkligen inte sitta, det här är vår plats. Och det kommer att vara vår plats resten av året.

Men liksom lyssna på det här: vi satt UNDER ett BORD. VARJE rast i TVÅ ÅR. Och lät ingen annan ta över vår plats. Herregud, liksom. Jag skrattar ihjäl mig när jag tänker på det.

Men seriöst. Högstadiet, det kan väl inte ha varit någon enda männsikas bästa tid? Så lika bra att glömma det, tänker jag.
Gymnasiet däremot, det var ju riktigt kul.

Ungefär det funderade Jessica och jag på ikväll.