Vaknade. Svor en lång ramsa för mig själv. Att en människa måste vara så himla morgontrött, tänkte jag. Trött, sur och irriterad.
Sen det vanliga. Stressa sig svettig med hår och smink, angsta över dagens outfit och en hink med kaffe.
Sen tog jag mig tid att se ut genom fönstret. Nästan ljust. Klockan var fem över sex.
Satte kaffet i halsen och conversen på fötterna.
Till och med den sista snabba språngmarschen till tåget kändes lätt när stålhättorna bytts ut mot tyg och gummi.
Lyckan i det hela vinner nästan över surheten.