I princip visste jag ju det redan. Att det skulle bli så. Att det hela blir en paradox.
Jag har ett jobb där jag får göra allt det jag tycker allra mest om att göra; jag får skriva roligt, jag får fotografera, filma och klippa (okej att jag oftast sitter och svär vid klippstationen, men nog är det ju lite kul ändå, sist och slutligen). Jag får följa med vad som händer i nöjesvärlden, lyssna på musik, göra intervjuer, skriva ännu mer. Skriva allvarliga och mindre allvarliga saker. Delta i roliga projekt och hitta på egna saker.
Det är ju det jag helst av allt vill göra. Det är ju det bästa jag vet.
Samtidigt blir de egna projekten liggande. Bloggen blir fylld av random dåliga mobilbilder, halvtaskiga meningar och ogenomtänkt dravel. Man orkar liksom inte med det egna kreativa efter att ha varit kreativ på jobbet hela dagen.
Och häri ligger det paradoxala. Att göra det man gillar allra mest på arbetstid och sen fokusera mindre på det egna eller att ha ett jobb som inte alls tangerar det man helst gör och sitta hemma och vara kreativ på kvällar och veckoslut.
För mig är det ingen tvekan om vad jag väljer. Klart jag väljer det roliga jobbet, klart jag vill vara inspirerad av det jag gör största delen av min vakna tid. Simpelt val.
Men ändå. Ni vet, ibland känner jag mig grå och håglös när jag försöker ta tag i de egna sakerna. Vill liksom inte.
Och det kan göra mig fruktansvärt förbannad. Att jag inte kan fokusera tillräckligt, att jag inte orkar eller vill. Fast jag vet att jag ju EGENTLIGEN vill.
Men samtidigt tänker jag att nåja, jag hinner väl. Kanske det är det här jag ska göra nu, det andra kommer väl sen. Ni vet, inspirationen kommer ju som en blixt från klar himmel sen när det väl är dags (right).
Nu tänker jag redigera bilder, sen ska jag … troligen lägga mig under täcket och se pÃ¥ en dÃ¥lig serie. För det är just vad jag duger till i dag.