Talet

Förresten.
Om mindre än en månad ska jag hålla ett tal. Ett hyllningstal. Till Mannen.
Om du vore man (eller om du actually är det), vad skulle du helst vilja att jag hyllade dig för?
Hur ska vi göra det här så att det blir smart, snyggt och underhållande – all in one? Vi kör inte på stereotypier vah, sånt har vi hört så mycket förr. Ingen sexism. Inga könsroller. Inget tråkigt tjafs. Ingen poesi och inga romerska gudar.
Jag känner att vi nog kommer att fixa det. Vi är ju intelligenta människor. Seså, lite hjälp på traven här.

Fast nu tänker jag nog sova en stund. Pusshej.

7 responses

  1. Ska ta en funderare å återkomma men off the top of my head – oberoende av vad som sägs tycker jag det är viktigt att vara seriös och inte kasta in dolda förolämpningar (“män kan x och x MEN…”).

    It’s late, gotta get some sleep…I’ll be back.

    • Alltså jag vet! Vägrar sådana. Och inget om att “oj ni är så kiva, men tur att ni har oss kvinnor ändå som håller koll”. ÅÅÅÄÄÄÄRRGGHHH.
      Kan vi kasta in lite könsneutralitet i det också? Liksom varför är det jag som kvinna som ska hålla talet till mannen? Kan jag inte få hålla till kvinnan? Eller till både kvinnan och mannen? Äh jag vet inte. Måste fundera på det här.

  2. Jag funderar och funderar på hur det här ska bli rätt… Det är jättesvårt. För man vill ju verkligen inte köra den sexistiska grejen eller den stereotypa grejen.. Könsneutralitet är bra, jag tycker absolut du ska ta in den aspekten! Men det ska väl ändå vara liiiiite sådär “oj, vad ni är bra” för det skadar ju inte att göra människor glada (fast kanske det kan vara mer “oj, vad vi alla är bra”)? Och så kan du kanske köra filmreferenser? Det är du ju bra på. Dra nåt om Wolverine.

    • Filmreferenser låter alldeles lysande! Därifrån börjar vi och ser vad som händer.

  3. Här är vad jag kommit fram till so far.
    Är det ett tal till mannen bör det även hållas så utan försök till “könsneutralisering”. Why? För att män som grupp så sällan får beröm för någonting (det är väl också tradition att en kvinna håller talet till mannen och en man håller talet till kvinnan).

    Kanske man kunde ta upp bristen av manliga förebilder i dagens samhälle och hur förvirrande det är när den traditionella mansrollen mer och mer bryts sönder. Istället för att försöka efterlikna riktiga män (i brist på sämre ord) söker vi män råd från kvinnligt håll, ur tidningar som Cosmopolitan i något slags desperat försök att klura ut vad kvinnor egentligen vill ha.

    Och i allt detta lyckas män, på något vis, vara försörjare, fäder och framförallt – leva med kvinnor (insert laughter).

    Humorn skulle jag (om jag var kvinna) rikta mer mot kvinnor eller om flickväns-juttun (typ nåt om hur män pulsar genom snön ti R-kiosken för att köpa tamponger åt sin flickvän)…nåt som män kan relatera till.

  4. Jag ber till högre makter att inte någon söker tips i Cosmopolitan om den vill förstå sig på mig. Hellre får man försöka identifiera mig från bajs till exempel. Eller fråga mig. För jag är så himmelens trött på det här mystifierande av alla kvinnor som grupp, kvinnor är indvider så som män och neutrums. Därför är dessa tal lite problematiska, om än roliga inslag om de görs med eftertanke.

    Jag skulle nog försöka undvika vissa typiska klichéer som bygger på dualism, klassiska Yin och Yang, me tarzen, you jane-tankar. Detta behöver inte betyda att man inte hyllar män! Det är kanske en bra idé att tala mer ur eget perspektiv när det kommer till dylika tal, så att man inte plöstligt sitter där med just de där yin och yang-grupperna. Definitivt en god idé att fundera på traditionell manlighet i förändring och vad detta innebär.

    Själv höll jag talet när jag var bara nitton och jag valde att fokusera på att jag talade som en som bara gluttar på en dörr till vuxenliv och kanske kvinnoliv och att det livet handlar ju på många väsentliga plan om just mannen. Jag höll skämtsamt hela talet till “mannen i mitt liv”, opersonifierat, och gick kort igenom psykologbarns första stora oidipala kärlek pappan som jag psykologiskt också löste för att rida vidare i livet.

    Jag citerade Freud och Lacan i deras åldrande manstankar om vad kvinnor önskar och ställde just den frågan om senmoderna mjukis-stålmän och några av de problem man stöter på och måste bearbeta i vår tid när det kommer till kön och genus och starkt färgade förväntningar vi ställer på varandra. Och talade om att jag önskar att vi kunde hitta varandra bakom föråldrade ideal och stela könsroller och verkligen se varandra som de individer vi är.

    Jag avslutade genom att citera min egna namne Boye i hennes tal til mannen

    “O Man, vad vi har gnabbats genom alla dessa tider,
    o Man, vad vi har tärt i förbittrade strider
    vår vilja, vår vardagssega kraft och vårt mod!
    Så låt oss sluta fred och besinna omsider,
    att du och jag till sist dock är av ett och samma blod.”

    Och sade det sedan ännu enklare “för vi gå hand i hand genom livet du och jag, för vi behöver båda varandra”.

    Plus förstås allt det jag glömt, men så där som ett exempel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *