Det har skrivits, twittrats och facebookats mycket om juttun i dagens Hbl om visstidsanställningar och hur de främst pÃ¥verkar unga kvinnor – unga fertila kvinnor.
Det är säkert ett stort problem. Vill inte alls förringa det. Men personligen har jag egentligen aldrig stört mig på mina visstidsjobb, som jag ju haft i fem år nu. (Eller kanske man inte får uttala sig om det varat mindre än 10 år? Jag vet inte.)
Jag tycker det känns befriande att inte vara fast någonstans. Visst, tryggt skulle det vara att vara fast anställd, men jag känner att trygghet liksom inte är allt. Jag ser hellre spänning än otrygghet som motsatsord till trygg. Livet är spännande, man vet inte var man är om ett år. Är det inte ljuvligt?
Usch. Blev jag lite prutthurtig där?
nä inte prutthurtig. men förvissad om att du alltid kommer att fixa det. och det är ju skönt! och du KOMMER alltid att fixa biffen, på nåt sätt, vad som än händer.
vÃ¥r nuvarande gemensamma arbetsgivare är helt okej pÃ¥ att hÃ¥lla villkor – om inte annat har vi ett fackförbund som gör sitt bästa att se efter oss.
men sen finns problemet med att man inte har ett fackförbund i ryggen. sÃ¥dana som tvingas hoppa mellan underliga kontrakt som förlängs en, tvÃ¥ veckor i taget precis innan det löper ut. folk som tvingas starta firmanamn och sälja konsulttjänster för att göra exakt samma jobb de gjort pÃ¥ dessa snuttkontrakt för att arbetsgivaren “inte har rÃ¥d att anställa”. eller blir rekommenderade ett bemanningsföretag som firman sedan köper exakt samma tjänster av.
de finns, dessa exempel, ocksÃ¥ i Finland. det svenska programmet Kaliber i P1 (Sveriges Radio) har gjort en utmärkt tredelad programserie pÃ¥ hur det ser ut i Sverige – antar att Hbl hakat pÃ¥ debatten som det programmet ledde till. Lyssna!