Ni vet artikeln pÃ¥ dn.se som cirkulerat pÃ¥ fb och i bloggar det senaste dagarna? Jag brukar inte orka befatta mig, men av nÃ¥gon orsak klickade jag ändÃ¥ upp artikeln och blev genast arg. Jag blev sÃ¥ upprörd och “meh herregud pÃ¥ riktigt?” att det riktigt knöt sig i magen.
Okej att det redan i början av artikeln står att äldre människor som haft andra förhållanden i sin ungdom kanske inte förstår problematiken, men nu hävdar jag att fast jag är äldre (aka inte 25 mer) vet jag just precis vad det handlar om.  För jag hade faktiskt alla möjligheter och visste inte alls vad jag ville.
Kort sammandrag av artikeln, som jag uppfattade den:
Ungdomar har sÃ¥ mÃ¥nga valmöjligheter att de inte vet vad de ska göra. De vet inte vad de vill göra som stora och gör därför ofta “fel” val när de börjar studera/slutar grundskolan/flyttar hemifrÃ¥n. De gör saker som kanske inte känns 100 % rätt för att de inte vet vad den där grejen de egentligen vill göra är. Senare i livet märker det att AHA, det här är vad jag vill jobba med! Eller sÃ¥här är det ju jag vill leva! Och dÃ¥ känner de att de kastat bort en stor del av sitt liv pÃ¥ nÃ¥t som inte var den stora grejen. Och fÃ¥r krisÃ¥ngest och blir deprimerade.
Eh hallå? Är det inte så du lär dig vad du egentligen vill göra? Att göra saker, sedan märka att det inte är din grej och sen göra nåt nytt? Nånsin hört talas om uteslutningsmetoden?
Det är ju fan den metoden man måste ta till om man har alla möjligheter men inte vet vad man vill göra. Inte kan man ju bara sitta och stirra rakt fram och vänta på att livet kommer och knackar på och säger, Hej här är jag, nu kan vi börja.
Livet är det som händer hela tiden, det du gör och det du tänker. Alla felsteg är ändå ett steg i rätt riktning, man lär sig veta vem man är. Sen när man vet vem man är kan man fortsätta med att ta reda på vad man vill GÖRA. Eller så tar man reda på dem båda samtidigt.
Ta mig som exempel. Jag hade inte en jävla aning om vad jag ville göra efter att jag tagit studenten. SÃ¥ jag gjorde lite alltmöjligt. Jobbade lite, började pÃ¥ tvÃ¥ olika utbildningar som jag snabbt slutade, Ã¥kte som au-pair till USA, studerade pÃ¥ folkhögskola, jobbade mer. Sen sökte jag in pÃ¥ mediautbildning och gjorde det i sex Ã¥r. Inte visste jag dÃ¥ heller vad jag ville göra “som stor”. Efter medianomexamen jobbade jag med nÃ¥t helt annat i flera Ã¥r, började en ny utbildning och sen ännu en och till sist, när jag var typ 29, visste jag vad jag ville göra  – inte resten av mitt liv kanske – men ett tag framÃ¥t.
Och nej, jag ångrar inte en enda sak jag gjort. För nu vet jag till exempel att jag inte vill bli dramapedagog, kock, jobba på 118, jobba inom tredje sektorn eller flumma runt med statsvetenskap. Hur bra är inte det då? Jättebra. Och fast jag inte vill göra någon av de här sakerna har jag ändå en insyn i hur dom är och funkar, jag kan motivera varför jag inte vill jobba med dem/studera dem. Jag har någon nytta av dem alla i mitt liv, om inte annat så är jag allmänbildad på många olika plan.
Sen finns det ju fall där det faktiskt går galet, man får inte jobb trots magisterexamen etc. (Här tycker jag också att de två historierna i artikeln är lite motsägelsefulla, eller liksom, det handlar ju inte ens om samma sak?) Jag förstår att det kan gå snett. Visst. Men samtidigt känner jag lite att snap out of it. Gör nåt åt saken då.
Eller är det bara jag som tänker så eftersom saker och ting alltid har fixat sig för mig? Har jag nån helig liten turgloria på huvudet som gör att jag alltid litat på att allt ordnar sig? Iofs har jag nog jobbat för det också. Inte väntat på att livet ska knacka på dörren.
Du måste inte jobba med det du studerar resten av ditt liv, du kan byta bana. Det finns inte bara en vägkorsning i livet. Gör nåt en stund och fundera på resten sen, du kan ångra dig, du kan ångra dig flera gånger. Varför ska man ha så jävla mycket angst över framtiden när man troligen ändå kommer att byta bana i något skede? Och varför ska man då ångra sina tidigare val? Det är dom som gjort att man kommit dit man kommit.
Sen ännu, det är inte alls konstigt att ha angst när man är tjugoplus. Man har det fortfarande när man är trettiplus, men med skillnaden att man lär sig dra nytta av den. Dessutom kommer de där angstiga tjugoplusåren att kännas ganska okej i retrospektiv, man visste ju att man levde och kände nåt då.
Jag tänker iaf tillbaka med värme på de där åren när jag låg i sängen och grät dag ut och dag in. För jag vet att jag inte behöver göra det mer. Och jag vet att jag kan klara mig ur vad som helst. Att allt löser sig. Jag skulle inte byta bort min angstungdom för något i världen.
Jag skulle inte heller ha velat veta vad jag ska göra när jag blir stor direkt efter studentexamen. För det var de där tio-elva åren av sökande och funderande som var roliga, som gjorde att jag blev den jag blev. Det var de där åren som var den fria ungdomen och den skulle jag aldrig, aldrig byta bort mot fyra år supereffektivt studerande och karriärsstege efter det. Aldrig i hela mitt liv. Jag älskar nämligen den situation jag nu hittat, men jag skulle nog inte ha kunnat gilla och uppskatta den lika mycket för tio år sen. Nu känns det bra. För ett tag framåt i alla fall. Man kan ju aldrig veta hur det känns om tio, eller ens fem, år. Men det är fan inte dagens problem, det får man väl ta sen.
Eftersom vi har alla valmöjligheter i dag, varför inte bara ta dem? Ändra dig om några år om du vill, studera nåt annat eller byt branch. Det är inte så jävla svårt som man tror. Tro mig.
Okej rant over. Ska andas en stund. Tack.
Olipahan hyvin ajateltu juttu. Ihan koin, miten sormesi juoksivat näppäimistöllä ja sisu kiehui sisälläsi. Hyvä tyttö! Oot ymmärtäny jotain hyvin tärkeää elämässä.
Minä olen vuosia sitten sanonut useinkin, että olen ollut aivan väärällä alalla koko elämäni. Vaikka olenkin kokeillut minäkin kaikenlaista. Mutta – nyt ymmärrän ja tiedän, että kaikki on mennyt just niin kuin pitikin ja että kaikesta on ollut hyötyä. Eli taidan ajatella asiasta juuri niin kuin sinäkin.
Putosiko se omena vai olenko minä kasvanut vanhoilla päivillä?? :D
Kyl must nyt vaan tuntuu että sä oot kasvanu vanhoilla päivillä. ;)
Hej, jag tänkte nästan exakt samma tankar som du när jag läste den artikeln! Eller snarare – har människor faktiskt Ã¥ngest för det där? För jag har aldrig haft det. Alla steg man tagit i livet har ju fört en dit man är nu, och dÃ¥ kan man ocksÃ¥ lita pÃ¥ att alla steg man framöver kommer att ta kommer att föra en till nya platser. Varför är det skrämmande? Varför är det fel att vilja röra sig? PÃ¥ vilket sätt skadar det, och vad är denna hysteri med att lugna ner sig och hitta rätt? Kan man inte se sökandet som det som är rätt? Det finns ju människor som hittar rätt när de är 17 Ã¥r och sedan nöjda resten av sitt liv. Kan man inte bara godta tanken att vi kanske inte alla är sÃ¥dana? Enjoy, embrace. Jag vet inte vad jag kommer att göra i slutet av detta Ã¥r, men det är en av mina mest tröstande tankar – jag är hela tiden pÃ¥ väg och kommer att uppleva massor! Hur coolt är inte det? Hoppas det aldrig gÃ¥r om. Hoppas jag alltid är pÃ¥ väg. Tack för infallsvinkeln, har själv funderat nÃ¥gra gÃ¥nger om jag skulle kommentera artikeln pÃ¥ fb, men orkade inte. Lite lat och feg sÃ¥där.. :)
Jamen precis! Du säger det sÃ¥ bra, varför är det skrämmande att vilja röra sig och varför mÃ¥ste man genast hitta rätt? Vad är nyttan med att vi har alla möjligheter i världen om vi genast bestämmer oss för en sak? Prova sig fram, göra saker, uppleva nya ting – det tror jag är meningen. Inte kanske med livet, men med tillvaron just nu.
Bästa inlägget! alla unga (och varför inte lite äldre också) borde läsa detta. F*n, jag tror jag sparar det till mina barn.
Haaa, puss!
Jag tycker det var en bra artikel, reagerade bara på att 20-nånting-ångesten framställdes som något typiskt för en viss generation. Min mormor gick igenom precis samma sak på 1930-talet. Hon var förstås priviligierad för sin tid, men ändå. Att tala med henne var till stor hjälp när jag själv kände mig borttappad.
Jag vill inte förringa Ã¥ngesten pÃ¥ nÃ¥t sätt, eller det att unga känner sig borttappade. Det jag ifrÃ¥gasätter är att man inte ska känna sÃ¥, att man ska “hitta rätt i livet” sÃ¥ tidigt som möjligt för att leva ett fullvärdigt liv. Jag ifrÃ¥gasätter kanske mest ändÃ¥ rubriken pÃ¥ artikeln, “Jag kände att jag sköt livet framför mig” – NEJ, sÃ¥ frÃ¥ man inte tänka, vad man än gör sÃ¥ är det livet man lever. Varför ska man behöva känna att det man hÃ¥ller pÃ¥ med just nu inte är livet? Och varför ska man behöva göra bara en sak resten av livet? Det kändes att var den stora grejen i artikeln, hitta rätt och stanna där. Nej, säger jag. Leta och kryssa mellan alla dina olika alternativ – för du har dem.
…och det där med att felsteg är steg i rätt riktning. Gäller bara om man faktiskt lär sig av sina felsteg. Det har jag haft svÃ¥rt med. Jag är sÃ¥ envis, har viljestyrka som tvÃ¥ oxar, och gillar inte att lämna saker pÃ¥ hälft, sÃ¥ jag stretar pÃ¥ i nÃ¥gon hopplös tung fÃ¥ra och lÃ¥tsas att det är okej. När det inte är okej.
Har insett att det är bättre att ångra sig riktigt ordentligt, släppa sånt som är tråkigt och lära sig av misstagen. Och att jag blir riktigt dum när jag försöker vara förnuftig. Så nu gör jag krejsiga saker, som att skriva för Studentbladet.
Men lär man nu inte sig något av ALLT man gör? Även om man gör samma misstag igen? Liksom du lär ju dig hela tiden genom att du får mer info, mer intelligens och mer bildning? Och inte behöver man lämna saker på hälft för att byta bana, man gör nåt klart, känner sig kanske nöjd med det och kastar sig sedan in i nåt nytt.
Kreisiga saker är just bra! :)
Jep, något lär man sig alltid. Och jag är glad att jag gjorde min utbildning färdig.
Mycket klokt! I mina stunder av klarhet resonerar jag också som du men i svåra stunder när man börjar jämföra sig med andra och annat dumt så kan jag nog känna igen den där ångesten också, så jag är kanske därför liite mer förstående till artikeln.
Ja men det är klart. Jag menar inte att man kan tänka klart i angstsituationen, men jag tror att man behöver tala om saken på ett annat sätt än i artikeln. Där känns det som att vi istället för att bekta det som ett problem som egentligen kan vara/leda till något bra, bara se det som just ett problem. Jag tänker att man måste tala om de bra sidorna i angstandet och livskrisandet och den existentiella ångesten. För de leder ju en framåt och ger mer förståelse.
Visst, jag sitter också fortfarande hemma och angstar ibland och känner att världen är skit och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, men samtidigt har jag distans till det och jag tror det är det här man borde tala mer om. Att det är okej att angsta, det kommer inte att fälla dig eller vara slutet på ditt liv. Det är helt normalt, naturligt och till och med bra.
Sant sÃ¥ sant! Dumt att problematisera pÃ¥ det där sättet. Jag ser ju möjligheterna i livskriser men jag hoppas att jag om nÃ¥gra Ã¥r verkligen pÃ¥ riktigt KÄNNER att de har hjälpt mig. Enda sättet att verkligen veta att de är till nytta är väl att gÃ¥ igenom en sÃ¥ hey, I’m almost there ;)
Fint skrivet Catzo! Det här borde finnas i nÃ¥n slags manual tillsammans med andra sanna historier som man borde fÃ¥ innan man gÃ¥r ut gymnasiet. När jag skrev studenten, kände jag mig dum för att alla andra tycktes veta vad de ville göra och vart de skulle söka in. Och sÃ¥ kändes det som om mÃ¥nga sÃ¥g lite snett pÃ¥ mig när jag alltid fick svara pÃ¥ frÃ¥gan ”var studerar du?” ba: ”jag gör inte det, jag jobbar, mellanÃ¥r du vet”.
Sedan, när jag väl sökte in, kom jag inte in på utbildningen jag egentligen ville gå på, utan på nåt helt annat. Två år senare, är jag fortfarande kvar, stortrivs (förutom när man har hemtent), har fått massor med jobb, har typ hittat mitt kall och ser ut att bli färdig före alla de där andra som redan visste vad de ville i tvåan i gymnasiet. Inte för att det är en tävling, men det känns skönt att veta att några mellanår hit eller dit bara gör GOTT och är INTE slöseri med tid.
Det lustiga: jag vet fortfarande inte (exakt) vad jag vill göra, men med lite erfarenheter i ryggsäcken kan man ju göra vadsomhelst! Mitt enda krav är att det är -roligt-.
P&K, yours sincerely, skinka
Eller hur! Jag är SÅ för mellanår! Mellanår är liksom det bästa som kan hända en velare/livskrisare/sökare. Åh vad glad jag blir över din kommentar, du är allt en fin Skinka du!
Och hur ska man ens kunna veta vad det är man vill göra i framtiden när man har alla valmöjligheter liksom. Precis som du säger, bara det är ROLIGT så är det ju inte så mycket fast vid bransch. Och någongång hittar man nog det där som är kul, för stunden.
Puss!
What she said!
Vill bara säga TACK för att du tog dig tid att skriva det här! Det var precis vad jag (och säkert mÃ¥nga andra) behövde höra just nu…
I princip hela Ã¥r 2011 bestod av existentiell Ã¥ngest, sönderanalyserande och sänggrÃ¥tande för min del. Men det är ingenting som jag skäms över att säga, för nu när jag (för tillfället) är ute ur det, sÃ¥ märker jag att jag har lärt känna mig själv pÃ¥ ett helt annat plan än tidigare, och med hjälp av min “kris” utvecklats som människa. LÃ¥ter nästan lite äckligt positivt och hurtigt att säga sÃ¥, men that’s just the way it is.