Den existentiella ångesten är underbar. Känns ungefär lika trevligt som att klämma handen i en tung dörr.
Men allt känns ändå litelite bättre om man kan gå runt klädd som en jättebebis.
Den existentiella ångesten är underbar. Känns ungefär lika trevligt som att klämma handen i en tung dörr.
Men allt känns ändå litelite bättre om man kan gå runt klädd som en jättebebis.
jag kan lova dig, du är inte ensam om den känslan idag.
Nä jag kan tänka mig. Det tröstar litelitegrann det också.
Kära Catariina. Här får du en kram: Kram.
Puss!