Summeringen då

I och med bloggens födelsedag gjorde jag ju redan kind of en summering. Men helt kort ännu i textform, varsågoda.

Tjugohundraelva har onekligen varit det sugigaste året i världshistorien. I kid you not. Samtidigt har den här hösten varit något så ofantligt roligt, medan den också varit det stressigaste och tyngsta jag gjort i mitt liv.

Så här i efterhand inser jag ju att äktenskap och allt det där inte var the way to go, men visst fan kändes det bittert då. Jag menar, man ville ju ha möhippa och stort kalas. (Bröllopsresa till en varm strand!) Och fatta hur bitter jag är på klänningen, den skulle ha blivit något så enastående att ni förstår inte! Så av mycket materiella orsaker är jag fortfarande bitter, inte för det att jag inte sitter här med ringar på fingret.

Ja, så hela den grejen överskuggade ju precis hela sommaren och början av hösten. Men det visste ni ju redan. Och våren kommer jag inte ihåg något av, tyvärr. Så den var säkert pissig den också.

Men vet ni,  allt det där med tung och jobbig period är lite som att föda barn eller vara bakfull – man glömmer skiten ganska snabbt. Nu tycker jag till exempel att jag varit glad och fri och lycklig hur länge som helst, men i verkligheten har det väl bara hållit i sig i ganska ungefär exakt två och en halv vecka.

Ja. Så ett riktigt ruttet år. Till och med sommaren, som jag vanligtvis älskar över allt annat, var skit. Ja ba, “oooj neeej vad ska jag göra aaaav mitt liiiiv”, hela sommaren. Värsta hitta dig själv-angstandet och gnäll gnäll gnäll.

Men insikten då? Har jag någon sådan från det här året? Jo. Jag har en kärleksinsikt.
Håll i er, nu blir det sliskigt.
Jag fick nyligen den insikten att det ju inte behöver finnas livslång kärlek. Vad ska vi med den till? Det är inget jag strävar efter mer. Man ändras ändå så vansinnigt mycket hela tiden och det känns omotiverat och elakt att förvänta sig att någon annan ska förändras likadant och i samma takt. Och det tycker jag är riktigt okej. Jag känner inte att jag behöver vara med en person resten av livet, speciellt eftersom jag heller inte är säker på om jag alls vill ha kids, och då blir det hela så mycket lättare på nåt vis. Man får väl helt enkelt se hur länge man trivs ihop och sen ba, nästa. Nånej, men ni förstår va?
Och gifta mig, det tänker jag fan aldrig göra. (Nej jag är inte bitter, jag är … ööh … realist?)

(Sen menar jag inte att det inte finns livslång kärlek och att inte folk kan få det att fungera, det säger jag verkligen inte. Jag talar nu bara om mig själv. OBS.)

Så hej! Må 2012 bli året då allt är kul precis hela tiden. Amen.

3 responses

  1. Jag försöker komma på vilket år av mitt liv som varit sugigast. Kanske 2007. Men 2011 var faktiskt ett bra år. Har beslutit att det är år 1 och allt bara blir bättre i framtiden.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *