Förra natten skickade vi vårt jubileumsnummer till tryck. Det har varit ett otroligt nervpåfrestande nummer och det har prövat mig (och resten av redaktionen) både psykiskt och fysiskt.
Och fast vi har en del kvar (modertidningen måste ju också bli klar) känns det så. Himla. Skönt. Just. Nu.
Det känns som att all den där stressen vi känt ända sen januari (vi visste ju om jubileumsnumret sen dess) nu småningom glider ur kroppen. Den liksom droppar ut från fingertopparna och bildar en stresspöl under hälen.
Jag skakar, har huvudvärk, ont i magen och är yr. Men. Så. Himla. Lycklig.
Jag vet inte hur det är möjligt att ta en sån här stress, men tja, det är ju nog ganska mycket jobb delat på tre personer.
Och även om jag har lite att göra ännu tills imorgon (skriva och skissa och så) kändes det alldeles fantastiskt att gå hem från redaktionen en vettig tid. Inte efter att folk redan tittat på kvällsnyheterna. Inte mitt i natten.
Och.
Jag har tvättat kläder (18 dagar sen sist, My jag vann över dig)!
Jag har bytt lakan!
Jag har diskat!
Jag har dammsugit!
Jag har till och med orkat tala i telefon med min mamma som en normal människa.

Jag ska aldrig, ALDRIG, mer i mitt liv stressa som jag gjort den här hösten. Det har ni mitt ord på. Det är för fan inte hälsosamt.