En stilla undran.
När slutar pappor vara de mysiga underbara varelser som finns i alla mamma- och pappabloggar på nätet?
Alla vet att vi lever i mammabloggens tidevarv och med mammabloggen kommer också bilden av pappan på ett eller annat sätt in. Och på de flesta bloggar jag följer finns farsan där som en kärleksfull förälder som tar hand om sina små kids, leker med dem och visar uppskattning.
Min egen verklighet ser annorlunda ut. Och många av mina vänners.
Visst, pappa älskar dig. Och mig. Men det är ju inte så att han visar det så bra. I något skede, kanske när man kommit till tonåren, kanske efter en skilsmässa, kanske när man flyttar hemifrån, blir pappa bara en figur. En statist i periferin av familjeskådespelet.
Men när? Och varför?
Eller är det tiden? Kunde man inte fixa det bättre på 80-talet?
Jag har varit bitter på min far. Väldigt bitter.
Men sen kom jag pÃ¥ att det lönar sig inte. Jag slösar bara min egen energi. Jag vet att jag är älskad, det visar sig kanske bara inte pÃ¥ det mest självklara sättet – mitt sätt. Men han gör sÃ¥ gott han kan – pÃ¥ sitt sätt. Och vi lever vÃ¥ra egna liv, inte tillsammans – men parallellt. PÃ¥ nÃ¥got plan.
Jag ringde min far i morse. Vi talade om hans jobb. Och mitt jobb. Det är vi bra på, och intresserade av. Så låt oss då hålla oss till det och inte de där andra sakerna vi inte vet hur man talar om.
Det räcker kanske så.
Och i musiken, det är i den jag får de nostalgiska barndomsminnena. Abba, Beatles, Juice Leskinen. Det är den musiken jag förknippar med min pappa. Det är de fina minnen jag har av min barndom med honom.
För visst var det stundom riktigt fint.
Du undrar så tankeväckande. Inser att mina barns pappas sätt att vara pappa är den totala motsatsen till min egen pappa. Är det en fråga om skillnaden på tiotal (80 och 2010-tal) eller personlighet? Fraser om kärlek fanns inte då, medan de nu sjungs ut till höger och vänster. Men jag fick en tro på min egen drivkraft av min pappa. Då funderar jag om mina barn får samma? Ibland blir jag som min pappa, mer hård och krävande. Och så undrar jag om barnens skinn på näsan hårdnar. Eller om alla mjuka kärleksord och rättvise-diskussioner är bara trams. Just nu är mitt arv detta: hej min avkomma, jag älskar dej och livet är orättvist. Glöm aldrig dessa två. Vad barnens pappa tänker? Ganska samma. Iallafall snarkar han precis lika som min egen pappa just nu. Super intressanta tankar var vad jag ville säga. Jag ska sova på dom nu. En sak till: min bror och jag har motsatta minnen/tankar om vår barndom. Det är också fanimej såå intressant.
Sallitaanko minun, näin vanhan ihmisen (65 v) kommentoida isämuistojani? Minun isäni kävi kaksi sotaa ja vietti näin ollen yli viisi vuotta siellä teillä tietymättömillä ja äiti oli yksin pienten lasten ja pienen maatilan kanssa. En milloinkaan kuullut isän puhuvan sota-ajoista. Joku joskus kertoi, että hän olisi joutunut ampumaan vihollisen ja se olisi jättänyt häneen syvän jäljen. En tiedä onko se totta. Hän haavoittui hyvin lievästi – pikkusormeen, joka jäi koukkuun loppuiäksi.
No, isä oli ääripäitten ihminen. Toisaalta hyvin rakastava, toisaalta hyvin ankara. Omia mielipiteitä ei saanut olla, piti ajatellakin niin kuin hän halusi. Aggressiivinenkin hän oli. Pojat sai selkäänsä ja äiti. Minä vain, kun kävin liian nuorena tanssimassa. Pelkäsin aina isää ja ihan näihin vuosiin saakka kovaa ääntä – hän huusi usein. Aina piti olla tuntosarvet pystyssä ja tarkkailla, mikä on ilmapiiri. Rakastinko häntä? Kyllä kai, olihan hän isäni ja vanhempia kuuluu rakastaa!! Vasta viime vuosina – parikymmentä vuotta hänen kuolemansa jälkeen – olen alkanut ymmärtää häntä. Ymmärrykseni on lisääntynyt luettuani hänen päiväkirjaansa ja runojaan. Herkkä mies kovassa maailmassa. Hän ikävöi koko ikänsä takaisin maalle itse rakentamaansa pieneen taloon, jossa me lapset synnyimme. Ison perheen elannon takia – ja hieman kylän ihmisten penseydenkin takia köyhää ja isoa perhettä kohtaan – isä toi perheensä Vaasaan kesällä 1958. Muistan lähdön kuin toissapäiväisen. Sukulaisen kuorma-auton lavalla olivat muutamat huonekalumme ja minä keskimmäisenä lapsista sain istua kopissa.
Koskaan en pystynyt hänen kanssaan keskustelemaan kuin aikuinen aikuisen kanssa. Emme vain pystyneet siihen. Isä oli hyvin sisäänpäin kääntynyt ihminen ja minun arasteluni häntä kohtaan oli myös estämässä rakentavaa keskustelua. Tuskin hän olisi minua kuunnellutkaan. Tosin kirjoitin hänelle kerran kirjeen ja kerroin tunteistani. En muista jatkoa. No, isä levätköön rauhassa ja minä jatkan elämääni niillä eväillä, joita olen saanut ja myöhemmin itse hankkinut.
Tätä se on sukupolvien ketju!
Åh, du skriver så fint och så ärligt, uppskattar det stort. Och när jag läst din mammas kommentar undrar jag inte alls varifrån det kommer. Puss!
Jag har turen att ha en verkligt mysig och kärleksfull Pappa. Som kan prata om saker, också svåra saker. Till skillnad från min Mamma som bara byter samtalsämne om det blir för jobbigt. Om jag som yngre hade något på hjärtat var det alltid Pappa som jag talade med och nog fortfarande talar med. Jag tror att vi i mångt och mycket är väldigt lika. När vi var mindre lekte Pappa med oss, åkte pulka, byggde snögubbar, kojor och byggde kiosker av pafflådor. Han lagade mat och dammsög på lördagsmorgnar. Tydligen har jag haft tur?!